I torsdags gick vårt liv från dröm till mardröm på en sekund……….

Sanna: Jag sitter i sittbrunnen i solen med fötterna uppe på bänken och virkar. I högtalaren ljuder Ulf Lundell och det är så skönt! Jag ska sätta mig och jobba strax men först ska kroppen få vila lite efter promenaden till byn. Älskar balansen i vårt liv! Lite upptäckter, lite jobb & lite mer njuta <3

Svante ligger på knä under diskbänken och ska fixa med det som var orsaken till läckan när vi var i marinan. Han fixade det bara temporärt då och ska nu försöka hitta en mer permanent lösning.

Plötsligt kommer ett högt ”woff” som en dov smäll, håret i luggen på min vänstra sida fladdrar till och det bränner till något otroligt på armen. Virkningen far ur mina händer och luckorna på durken far upp. Delar av durken och bordet flyger överbord med lite andra saker…….det är som på film……det känns som det går i slowmotion. Jag skriker till! Båten gungar till häftigt och jag hör Svante skrika till med.

Jag far upp och frågar Svante vad som händer? Jag vet inte riktigt vad han svarar där och då men jag hinner se att hans ansikte är svedt,, håret  och skägget är gult med svarta toppar. Vi irrar lite båda två i någon sekund för vad ska vi göra? Var börjar vi? Vad tusan hände? Tar båten in vatten?? 

Svante får tillbaka fokus först och far ut i sittbrunnen och stänger av gasolen. Jag står med brandsläckaren i högsta hugg ner mot motorn i kölsvinet, luckorna är borta för de har flugit bort! Det ryker lite här och där, osar, men det brinner inte så vi bestämmer att jag istället ska hinka upp vatten och ösa ner. Jag tar upp vatten och langar ner till Svante som öser över motorn och där det ryker.

Plötsligt när jag ska ta upp hinken med vatten en gång så känner jag att benen vill ge vika och kroppen bara skakar, jag tappar snöret till hinken. Skit! Får tag i båtshaken men hinken sjunker. Jag släpper det och tar en ny och fäster ett nytt snöre i.

Då ser jag Svantes baksida, flera partier stora som en handflata med avskalad hud. Då blir jag bestämd och säger till honom att hoppa i vattnet. Han hoppar till slut i och känner att det är skönt och passar på att plocka lite saker som flugit i vattnet, b.la delar av durken (golvet) från sittbrunnen. Sedan turas vi om att hoppa i och kolla så det inte brinner eller pyr någonstans men ganska snabbt inser vi att vi behöver ta oss in i marinan.

Överens om det och att ankaret ska upp så går vi in i våra ankarrutiner, det känns skönt och välbekant även nu. Jag står vid rodret med skakig kropp och Svante tar upp ankaret som vanligt. Då hade jag inte sett hans händer för hade jag gjort det hade jag aldrig låtit honom göra det!

Svante: Vi har just kommit tillbaka till båten efter en tur till stan med vatteninköp och lite gott bröd till våran lunch, jag sätter igång med att plocka fram prylar för att laga våran vattentanksmätare som har ärjat sönder i fästet, den sitter i inspektionsluckan på tanken som är placerad under diskbänken , först sprayar jag på smörjmedel (WD-40) på bultarna för att få loss luckan, för att kvar inne i tanken ligger flotören till mätaren, medan det får verka så steker jag på ett par hamburgare och ägg till våra mackor, efter lunchen så kommenterar Sanna att det luktar kemikalier i båten…”smörjmedlet” tänker jag och ger mej på muttrarna som håller luckan på plats (10st).

Bredvid luckan går det en kopparledning i ett blått plaströr till våran gasolspis, jag är tvungen att trycka undan röret något för att nå dom sista muttrarna med hylsnyckeln, det finns ingen gasoldoft  som är väldigt speciell (vitlök).

Jag hittar flotören och monterar fast mätaren och får luckan på plats då hör jag ett ”burrande” som om någon kör med en liten utombordare en bit bort. Jag testar och ser att mätaren funkar……..perfekt, nöjd och glad dyker jag ner under diskbänken igen för att sätta dit brickor och muttrar……..då smäller det!!

Jag vet att jag skriker men inte vad, jag bara skriker…sedan hör jag Sanna, hon skriker till mig ”vad händer”!!?

Allt är kaos, allt som var löst i båten flög och allt som satt fast slets loss och flög det också, jag vet att jag måste stänga av gasolen, och tuben står under en av bänkarna i sittbrunnen men det finns inga durkar att gå på (våra motorrumsluckor) det ryker och osar bränt.

Sanna har slitit åt sig brandsläckaren men jag skriker att det är gasen som har exploderat och att vi behöver vatten. Samtidigt som jag kommer ut i sittbrunnen och ser kaoset där (inget bord, inget golv, saker överallt ) så säger (läs skriker) jag till Sanna att hämta den stora hinken som står på däck med en tamp i och börja hinka upp havsvatten för att skölja/kyla/släcka, samtidigt så sliter jag upp lucka och kopplar bort gasledningen, allt går per automatik, det är så jag funkar under stress, jag bara gör.

Sanna skriker att jag ska hoppa i vattnet men jag fattar inte varför, jag vill bara ner och rädda båten. Hon får upp hink efter hink med vatten som vi sköljer ner i vårt kölsvin, sedan hör jag henne säga ”jag har tappat hinken” men eftersom att jag har röjt ut allt under diskbänken där vi normalt har just hinkar så är det inget problem, jag hittar en ny men då skriker hon igen att jag måste hoppa i, jag inser att hon har rätt och kastar mig i. Det var så otroligt skönt, det svalkar på hela kroppen! Det flyter saker bakom båten som jag känner igen….. våra saker som har legat i sittbrunnen och andra saker som jag inte känner igen, träbitar. Jag dyker ner men ser ingen hink, jag tar mig upp mig upp och vi sköljer ner hink efter hink i båten från för till akter…

Vad fan händer, vad kan vi göra…vi måste in i marinan inser vi båda två.

Jag vet att Sanna frågar om vi vågar starta motorn. ”Går det att starta motorn”? tänker jag….. Jo den startar, underbara motor! Nu kommer rutinerna in, vi bara gör våra ”normala” ankrings rutiner, vi hänger ut fendrar,  fixar tampar och Sanna lägger jollen på sidan av båten och vi går igenom vad som ska göras. Sanna i sittbrunnen vid rodret och jag tar upp kätting och ankare. Det är bara det att den här gången så gör det fruktansvärt ont, mina händer har stora brännblåsor som går sönder men upp ska skiten! Stressen gör att jag fattar helt galet beslut, jag borde ha satt en fender på kättingen och bara låtit ankaret  gå…men det gjorde jag inte.

Upp med allt på däck och skriker bak till Sanna att ankaret är uppe, hon ger full fart in mot marinan.

Sanna: Vi byter plats när ankaret är uppe, jag står i fören redo att hoppa i land. Jag känner nu hur ont det gör på min arm och sida när solens strålar når min hud och vågar inte tänka på hur det känns på Svante…..

Båda: Vi blir mötta av marina personalen vid ankomst/tankbryggan, vi vinkar, skriker och förklarar våran situation, och dom ta emot oss och tar fram slangar med vatten som vi spolar hela båten med.

Svante: Jag känner röklukt och spolar överallt, Sanna känner inget , då inser jag att det är jag som luktar bränt!!

Då hoppar jag ner på bryggan och sköljer mig med slangen, där och då viker sej mina ben och jag känner att jag skakar i hela kroppen!

Båda: Vi frågar om vi ska flytta oss till andra sidan (där finns en tom kaj) så vi kommer bort från tankbryggan men det säger att det inte behövs. Vi försäkrar att vi har stängt av gasolen och de säger att det är lugnt. Det känns som de inte riktigt förstår våra tankar men de är nog också lite skärrade när de sett hur vi ser ut och hur vi spolade vatten på allt och hörde oss berätta snabbt vad som hänt.

Snabbt hämtar dom ett passerkort till dushen och ger oss

Sanna: När vi vet att inget ligger och pyr och jag ser hur ont Svante har och känner min egen smärta med så inser jag att detta är ett sånt tillfälle där mitt ”hatord” måste verkligen hör hemma. Jag säger till Svante att vi måste till läkare (någon gång mellan att vi byter plats i duschen och båten.)

Svante: Jag  vet inte hur jag tänkte just då, men jag vet att jag svarade ”nej” till Sanna, så urbota dumt.

Jag känner ju hur ont det gör…överallt!

Jag vet att jag, någon av alla gånger som jag stod inne i duschen och sköljde mig med kallt vatten…”jag har överlevt en gasolexplosion”, vi lever och båten flyter, hon ser ut som nått fan själv har spottat ut men hon flyter.

Båda: Marinapersonalen hjälper oss att ringa efter en taxi.

När den kommer så får vi inte åka med, jag har inget på överkroppen, bara en sarong runt midjan, jag sliter på mej en kortärmad skjorta och hoppar in fram…ett varmt skinnsäte är inte det som står högst på min önskelista men det är vad som erbjuds…det var en plåga hela vägen (drygt 4km) när vi kliver ur skakar jag av smärta och här finns det inte någon svalkande dusch att rusa in i.

Svante: Vi ser en glasdörr men vet inte vart man ska gå in eller ringa på, det ser mörkt och obemannat ut men när jag sätter näsan mot rutan och kikar in så kommer de en sekreterare och strax bakom några sköterskor som tar med oss in…men inte förrän jag har bytt ut min ansiktsmask till en av deras!

Dom tar oss till varsitt behandlingsrum och vi berättar vad vi har varit med om och vi får ta av oss och visa skadorna, (personligen så tycker jag att sjukvårdspersonal som ojar sig eller drar ett djupt andetag när dom ser en skada borde få sparken)

Jag får ligga på en brits, på mage och dom börjar skölja med kallt vatten, så ljuvligt skönt det är med vatten, men sedan börjar dom torka med kompresser…det var inte lika skönt, jag ser att bitar av huden lossnar, då hämtar dom en läkare, hon tittar och talar om vad som skall göras på rabblande Spanska, en sjuksköterska lägger på salva och kompresser sedan lindas jag in i gasbinda från fötterna och upp till bröstet, sedan likadant med händerna.

Någon gång mitt i allt så sätter dom en infart i armen och kopplar på ett dropp och sedan ett till men inte förrän jag frågar så berättar dom att det är Tremadol och vätska, jag får en spruta i varje överarm och en i skinkan…oklart vad som är vad men dom nämner antibiotika och smärtstillande.

Undertiden är Sanna framme hos mig och berättar att de är klara med henne och att hon måste vänta utanför och att vi ska ses där.

Sedan så kommer läkaren tillbaka och på trasig engelska förklarar hon att jag skall skickas till sjukhuset för att jag riskerar att få infektioner som kan leda till förgiftning och månader på sjukhus, så går hon utan att vänta på svar…”vad ska jag göra” tänker jag, båten med Coccos ombord ligger vid ankomstbryggan, Sanna står utanför… jag reser mig upp och tar på mig sarongen och försöker att få kontakt med någon som kan koppla bort droppet, jag skall ut till min fru!

Men istället hämtar de läkaren som insisterar på att ett par dagar nu kommer att ersätta månader på sjukhus så jag sätter mig ner och ber de att hämta min fru.

Men istället så kommer det strax in två ambulansförare som säger åt mig att lägga mig ner för att dom skall lyfta över mig på deras bår!

Mina protester och förklaringar att jag kan stå och gå ignoreras helt.

På vägen ut så möter vi Sanna i dörren som ser lätt chockad ut, ”vad händer”? frågar hon, ”Får hon följa med”? frågar jag, samtidigt som de lastar in ”Svensken” i ambulansen så förklarar de att hon inte kan följa med och i efterhand så har jag funderat på om de inte sa att hon inte får komma in på sjukhuset pga. Covid

Sanna: När jag var klar så fick jag inte vänta inne på Svante utan fick gå ut och skulle dessutom betala och de ville ha kontanter. Så mycket hade jag inte på mig så jag fick förklarat vägen till centrum och att där fanns en automat. Klockan var nu ca 22 när jag traskar iväg längs gatan. Tankarna hoppar och oron över Svante är stor. Jag ringer min äldsta son för att prata och berätta vad som hänt och för att ha sällskap medan jag går. Allt är fortfarande kaos och så ofattbart. Vi lever. Jag känner att andetagen sitter högt upp i bröstet och jag pratar fort. De skuttar förbi en man i konstiga kläder hög som ett hus och jag känner att när jag tagit ut pengar vill jag ha mer sällskap. Vill inte vara själv med mitt huvud heller just nu så jag ringer min bror.

Väl tillbaka så ställer jag mig åt sidan för ambulansen börjar backa upp mot entren och jag tänker att de ska väl skjutsa hem någon eller vidare. När den stannat kommer ambulans mannen fram till mig och pekar på min arm och frågar på spanska om det är min man som ska till sjukshuset????

Va??? Hinner jag tänka för i nästa sekund kommer de ut med Svante på bår. Han ser lite påverkad ut av medicinerna, välinlindad men ger mig ett leende. Typiskt Svante tänker jag och ler tillbaka. Plötsligt står jag i ambulansen och någon kommer med papper som vi ska skriva på och min uppfattning är att de frågar mig om jag ska med men jag vet inte och oavsett vad så behövde jag ju till Coccos. Jag tänkte att förhoppningsvis är det bara för observation tills imorgon. På ett par minuter stod jag plötsligt utanför och ser ambulansen köra iväg med Svante och med blåljus.

Sekreteraren ringer en taxi åt mig som först tar mig till det nattöppna apoteket, en lucka i väggen med en låda så jag kan få med mina mediciner direkt. Även om jag inte har så mycket skador som Svante så gör det ont. Taxin tar mig sedan vidare mot marinan. På vägen ner börjar tankarna spöka med mig……tänk om båten fått någon läcka som vi inte såg??? Bilderna i mitt huvud att båten sjunkit vid bryggan skrämmer mig och stressar mig. Väl framme så möts jag av en av våra vänner från Schweiz, Regula, som tittat till Coccos åt oss. Hon väntar på mig och kommer mot mig och ger mig en kram och då rasar allt. Tårarna kommer och jag känner mig galet hjälplös. Tankarna är tusen!!!  Båten flyter och Coccos mår bra. Jag hämtar henne och kollar kölsvinet efter vatten men inte mer än när vi åkte. Jag andas ut. Regulas man Thomas kommer med och de tar med mig och Coccos till sin båt och ger mig mat. Vi hade ju precis ätit lunch när olyckan hände runt 16 tiden, nu är klockan snart midnatt.

Svante:Det blev ett hastigt avsked, fyllt av oro…vad händer nu?!

Det bär iväg med blåljus och länge……jag hör min brors röst i skallen ”ön är inte större än halva Gotland”

Så är vi framme och jag kommer in på ett behandlingsrum på akutmottagningen, dom tar lite prover och börjar lätta på bandagen, det kommer en läkare som talar om för mig att de måste göra om hela proceduren med tvätt och den här gången skall all död hud bort också med pincett sedan insmörjning igen och bandagering…det tog drygt två timmar innan dom var nöjda, så vid ett på natten talar dom om att jag får gå hem!!

Jag vet att jag har frågat vart jag är och de har sagt sjukhusets namn, men var ligger det?

Jag har inga kläder, en kortärmad gul skjorta och en vit sarong och gröna seglarskor, det kommer in en vaktmästare med en rullstol (jag får fortfarande inte gå…men jag ska hem!)

Jag förklarar mitt bekymmer frågar om det går att fixa ett par byxor, strax kommer han tillbaka med ett par ljusblå patientbyxor, precis vad jag behöver tänkte jag, jobbet som sjukhusclown är mitt!!

När jag kommer utanför dörrarna är det mörkt, inte kolsvart för det lyser några fasadbelysningslampor och det står en ambulans en bit bort med lyset på men det är allt, på andra sidan vägen är det kolsvart, jag vänder om för jag har sett en telefon där inne men dörren är låst så jag går bort till ambulansen och frågar vart jag är och vart utgången är och samtidigt som ambulansmannen pekar så ser jag i ögonvrån att det reser sig någon i buskarna på andra sidan vägen och det är den andra ambulansmannen som varit på toaletten (inte ens dom får komma in för att gå på toa, bara lämna av patienter) sedan så åker dom.

Så där går jag mot utgången mitt i natten och letar efter en taxi eller en busshållplats men några sådana ser jag inte till, det är nästan spökligt tyst och stilla…jag kommer ut på vägen och ser att sjukhuset ligger på en höjd, jag ser ner till en stad och det är långt  dit, samtidigt så ser jag en vägskylt med ortsnamnet dit taxin tog oss, Los Llanos, ”dit ska jag” tänker jag och börjar gå, snart ser jag en busshållplats fast på fel sida av vägen men där finns det en tidtabell som informerar mej om att nästa buss kommer kl. 05.45 alltså om kanske fyra timmar, jag går lite till och tänker att jag sätter mig och vilar i nästa busskur. Jag hade varken mobil och endast 5€ i fickan.

Då kommer det två bilar, men åt fel håll men det väcker en tanke hos mig att det KAN komma en bil och då ska jag lifta!

Jag ler inombords när jag tänker det för jag inser ju hur fan jag ser ut, inlindad som en mumie, (nu vet jag varför som jag inte fryser) färgglada kläder och stora bandage på händerna!!

Jag rotar runt lite i min sjösäck och får tag i en ficklampa så att ”någon” skall kunna se min tumme i mörkret.

Så kommer det en bil, jag tror knappt att det är sant men det är det…den kör förbi mig men så bromsar den in och stannar och jag går dit så fort som jag kan, det är två kvinnor och de kommer ifrån sjukhuset och skall hem till Los Llanos…och jag får åka med!!!

Hon som kör tittar på mina händer när taklampan tänds frågar hon om jag har boxats!?

Från baksätet så får jag berätta allt vad som har hänt idag och kvinnorna som fortfarande än idag är namnlösa för mig kör förbi stan där dom bor när vi kommer dit och fortsätter till ”min” by Tazacorte där de släpper av mig …och vipps så har jag bara en nedförsbacke utmed några bananodlingar kvar ner till båten.

När jag kom in på marina området så tittade jag bort mot varvet, mina hjärnspöken har lekt med mig att vår båt skulle ha både brunnit, sjunkit, sprungit läck och blivit upplyft!!

Så jag var glad när jag såg masterna sticka upp där vid ankomstbryggan.

Jag behöver väl knappast berätta att jag skrämde Sanna när jag klev ombord strax efter tre på natten.

Sanna: Efter mat och skönt lugnande samtal med våra schweiziska vänner så går Coccos och jag tillbaka till vår båt. Vi blev erbjudna att stanna över natten men jag vill till båten. Tänker jag ska plocka undan lite….men irrar mest runt och ser det ena efter det andra men var börjar jag, det är för mycket. Tårarna kommer och går. Jag pratar med mina söner till och från, det är skönt. Jag lyckas sopa upp Coccos mat som ligger i överallt och lite annat små skräp som är på golvet så man kan gå utan att få en massa skräp som fastnar under fötterna.

Sedan bestämmer jag mig vid 01 tiden att gå och lägga mig i sängen i alla fall, den ser ut att vara oskadad och jag sätter på en serie på ipaden och tänker att kanske somnar jag om jag bara lägger mig och fokusera på något annat ett tag. Coccos får vara med i sängen något hon inte brukar. Hon är försiktig och det märks att hon är medveten om min brända arm och min sida.

Ett avsnitt till och ett till…….känner att jag börjar bli trött när jag plötsligt ser en ficklampa lysa i nedgången till båten och den kommer mot mig!!! Men va fasen, säger jag, ingen kommentar??? Hallå!!! ropar jag skräckslaget och varför reagerar inte Coccos!?!?

”Lugn det är bara jag!”, säger Svante. Mitt hjärta rusar men lugnar sig snabbt och det känns skönt att se honom.

Klockan är nog 03 eller 04. Vi sätter oss i salongen och börjar prata om vad som hänt och våra olika upplevelser. Vid 06 lägger vi oss och försöker sova lite…….

Det är många som hört av sig och frågat men vi har inte alltid orkat svara men här är vår historia och vi kommer fortsätta att berätta vad som hände sedan och vad som händer. Kortare saker på vår facebook sida och mer kring känslor osv här i bloggen dels för att vi vet att ni är många som bryr er och undrar men även för vår egen del. Vi behöver få dela med oss av detta. Livet är inte bara drömmar och lycka….tyvärr skulle inte drömmar finnas utan mardrömmar och inte lycka utan olycka……..

Tilläggas ska också att Kapten Coccos mår bra och blev bara lite svedd i pälsen på höften. Hon var ute med mig i sittbrunnen men inte mitt i utloppet för explosionen.

Vår störst känsla just nu är tacksamhet över att vi lever och båten flyter………

Ta hand om dig & njut av det som är bra idag <3

Varm kram

Sanna, Svante & Kapten Coccos