Farväl älskade Kapten Yogi- hur blev det så här?

Det här är ord jag inte trodde jag skulle behöva skriva på många år men här är vi nu och vi är i chock. Hur blev det så här??

Jag har ju förvisso varit sugen på att blogga igen men tillfället har inte infunnit sig men nu har jag ett starkt behov av att få skriva av mig ( plus att jag knappt har någon röst sedan jag kom tillbaka till båten för en vecka sedan) samtidigt som många av er har hört av er på sociala medier med hjärtan, kramar, tankar och ja- frågan; “ vad var det som hände?”

Sanningen är att det inte är helt klart hur det blev så här men jag ska försöka beskriva vad som har hänt och det som veterinärerna har sagt. 

För exakt en vecka ( i skrivandets stund) så kom jag tillbaka från Sverige efter en oplanerad resa som behövde bli pga personliga anledningar och det blev en hel månad. Något som påverkade oss och kanske mest mig en hel del. 

När jag kom tillbaka så möttes jag här i Pasito Blanco av en vinkande glad man och ett “brunt litet luddhuvud” som kom springande med så mycket glädje över att jag var tillbaka. 

Som vanligt tillbringade vi de första dagarna nära, vi tre tillsammans. För att återhämta mig efter den långa resan hem (12 timmars resa med lång mellanlandning en natt på London Stanstedt) och för att prata ikapp…..vi är ju vana vid att vara väldigt nära varandra hela tiden så 1 månad känns långt. 

På lördagen vaknade vi och allt var som vanligt…..Yogi kom med sina ankor när han såg vi ätit färdigt vår frukost= dags att bada! Sedan åkte vi i land för att gå en liten promenad då det redan var rätt varmt. På en gräsmatta kastade Svante Yogis boll några gånger och jag tror det var 3:e gången som han bara tvärstannade och började hosta och dreglade, verkade nästan lite frånvarande och som om han höll på att falla ihop. Vi tänkte att det var värmen (fast han fortfarande var fuktig efter badet) så vi gav honom vatten och sökte skugga. Vi åkte sedan hem till båten och han var trött men inte extremt. Hans avföring var väldigt lös vilket också har hänt ibland när det har varit väldigt varmt så vi fortsatte kyla ner honom och låta honom ligga på kylfilten och se till att han drack.

På söndagen gick han inte upp ur sin bädd förrän 11.30!!! Vilket var ovanligt även om han är tröttast av oss 3 ombord. Ja just det han gick upp på natten men sa inget- jag råkade bara höra tassandet. Svante lyfte då ut honom och han rusade fram till fördäck och var kass i magen. På söndagen när han väl kom upp var det likadant. Han rusade fram och då tyckte vi avföringen var rätt mörk. Vi tog det lugnt hela dagen. Försökte bada med honom ( det han älskar allra mest) men han ville inte- visade det tydligt. Vi lyfte ner honom ändå för att svalka honom och han ville inte simma efter sina ankor- hängde framtassarna på min arm och bara flöt en stund och sedan ville han upp igen. Han skällde inte på hela dagen – inte ens när vår båtgranne Isak kom förbi för att prata lite ( Yogi berättar alltid när någon närmar sig båten genom att skälla). 

Vi bestämde oss för att kontakta vetrinären vi brukar gå till i Arguineguin på måndagmorgonen.

Jag skrev direkt på what´s app på måndagmorgonen och gick sedan fram på fördäck för att städa hans morgontoalett och såg då att avföringen var väldigt svart och små blodklumpar i. Sedan hade han 2 episoder där han plötsligt föll ihop och blicken blev stirrig och han verkade frånvarande i några sekunder. Vi hade fått en tid till veterinären kl. 12 men de skrev att blev han sämre skulle vi komma direkt. Vår vän Peter som har bil skulle skjutsa oss hade sagt att han var redo att åka när som så vi gav oss iväg direkt. 

Hos veterinären tog de hans blodtryck, lyssnade på hjärtat och frågade vidare om vad som hänt och hur han varit senaste dagarna. Vi nämnde också att vi haft en duvunge ombord som Svante och Yogi hittade förra veckan om det kunde vara något. De hade ingen direkt kontakt mer än att Yogi nosade på den någon gång men ändå……( att detta skulle ha ett samband uteslöt flera vetreinärer- några av er har frågat om just detta och självklart hann vi tänka samma sak…men nej).

När provsvaren kom tillbaka 20 minuter senare så var allt bra utom hans hb som var på 28 och trombocyterna (blodplättarna) som var på 11!!!!! (normalvärden för hund är 175-500).

De frågade då om han kunde få i sig några mediciner hemma eller råttgift??? Vi har inga mediciner framme och tar inget regelbundet ( eller ja vi tar nästan aldrig mediciner alls) men det ringde en klocka att vi hört boende i området där vi är som berättat i höstas om att katter blivit akut sjuka pga råttgift. Nu är Yogi väldigt kräsen och äter inte vad som helst, inte ens hundgodis om någon vill ge honom det när vi är ute – helst äter han dessutom bara något hemma men vi tänkte om det kommit på bollen eller så. 

Så nu gick dem efter den teorin att det kunde vara råttgift och han skulle få fet mat och vi skulle gå iväg och komma tillbaka 2 timmar senare och provet tas om. När vi kom tillbaka så var det fortfarande lika lågt och de började fundera på om det var apparaten det var fel på och de tog in en kille som kollade direkt i mikroskop och jo- det stämde. Yogi fick i alla fall följa med oss hem med lite medicin och en tid nästa morgon vid 12. 

På tisdagen så behövde vår skjuts, Peter köra tidigare så vi var där vid kl.10 och första patienten hade inte kommit än så de tog om provet och ett koaguliseringstest – vilket var bra = inte råttgift. 

MEN…..hans trombocyter var nu ännu lägre- nämligen 8!!!

Vi såg hur veterinären som har träffat Yogi sedan han kom till oss, blev stressad. Han berättade att han aldrig sett något sånt här tidigare där alla andra värden var bra- endast hb och trombocyter som var dåliga. 

Han sa att Yogi behövde en transfusion med plasma och då behövde vi antingen ta med Yogi till djursjukhuset i Las Palmas eller att vi körde upp för att köpa det där och tog med ner till dem. Först kände vi att vi ville vara hos dem men samtidigt så har de inte vård över natten så skulle han bli sämre skulle vi ändå behöva åka upp till Las Palmas.

Då kom nästa problem…..fanns det ens plasma där? Svar nej! Veterinären ringde runt och såg mer och mer stressad ut och sa att får dem inte tag i det behöver Yogi en blodtransfusion från en frisk, fullvaccinerad och rätt stor hund…..

Vi tog då kontakt med våra vänner Oskar och Clarisse som har en stor hund bara för att kolla och de skulle vara beredda om det skulle vara aktuellt och ens funka. 

Vår chaufför och vän Peter förlorade sin hund här på ön samma år Yogi kom till oss så han kände till ett privatsjukhus i Las Palmas och ringde dit. De hade!!! Svante skulle berätta detta för vår veterinär och det visade sig att han precis i samma stund faktiskt också pratade med det sjukhuset. 

Peter skjutsade upp oss och Svante bar in Yogi ( för att minska risken för överansträning och microblödningar som kunde bli allvarliga snabbt när hans trombocyter var så låga). Peter som pratar bättre spanska än oss gick direkt fram till disken före alla andra och berättade att vi var här. På någon minut kom det en djurvårdare och tog Yogi ur famnen på Svante och försvann in bakom stängda dörrar……då tänkte jag att vi får aldrig mer se honom….men bestämde jag mig snabbt att så fick jag inte tänka!!! 

Medan vi satt i väntrummet kunde vi höra honom skälla och yla. Han är ju inte van att bli lämnad….det gjorde ont men värre var faktiskt när han blev tyst……

Tillslut kom en veterinär och hämtade oss. Han pratade bara spanska men väldigt tydlig och bra spanska så vi förstod det mesta men samtidigt var det skönt att ha Peter med som kunde ställa våra frågor åt oss när orden inte räckte till.

De ville ha kvar honom på grund av det extremt låga trombycytvärdena. De ville göra ultraljud på magen och röntga lungorna för att se så han inte hade blödningar i lungorna med för de tyckte han hade börjat andas lite häftigare. De gav honom näring och vätska och han förklarade att i sista hand skulle de prova att ge kortikosteroider för det kunde hjälpa men eftersom en biverkning är blödning i mage och tarm och han redan blöder så kunde det också gå helt åt andra hållet så det skulle han i så fall diskutera med flera kollegor först. 

Vi fick en tid till dagen efter klockan 20.00 (onsdagen) för att komma dit och få uppdatering och om han var bättre skulle vi kanske få med honom hem eller skulle han få stanna till åtminstone fredagen för på torsdagen skulle påven komma till ön så hela ön skulle mer eller mindre stängas ner pga säkerheten……

De lovade att ringa om något blev sämre och skriva på what´s app vad undersökningarna visade (lättare än samtal när man är stressad och inte super haj på språket) och om inget annat så skulle vi ses onsdag kl. 20. 

Innan vi skulle gå så frågade han om vi ville träffa Yogi…..vi visste inte…..vi ville men skulle det kanske bli jobbigare för honom?? Men han hämtade honom och Yogi gick in i rummet, var stressad och vi kände hur han försökte visa att han var pigg och ”att vi kunde gå hem nu”…..då visste vi inte att det var sista gången vi skulle se honom på benen…..

Vi gick och köpte färg och tänkte nu passar vi på att måla när inte Yogi är hemma och vi får något annat att tänka på…..

Magkänslan sa att antingen vänder det mirakulöst och han är snart som vanligt eller så går inte det här alls…….det fanns inget mellanalternativ i vår värld…..det kändes inte så. 

Vi sov inget vidare och var uppe tidigt på onsdags morgonen för att måla på ännu ett lager färg i sovrummet ( en färg som för övrigt blev helt fel nyans från vad vi tänkte…..det gick nog lite fort i affären) och måla golvet i sittbrunnen…..plötsligt ringde mobilen och det var Peter. Då hade dem ringt honom från sjukhuset ( vi hade sagt att det var bättre om de skulle ringa så förstod han bättre) och han hade inte förstått allt så han hade bett dem sammanfatta i ett meddelande på what´s app….men han hade förstått att Yogi var sämre och att de hade påbörjat att ge honom kortikosteroider och han än så länge verkade svara på det och att hörde vi inget mer så skulle vi ses “live” vid 20. 

Sedan kom meddelandet som veterinären Jorge så snällt redan hade översatt till svenska åt oss;

“God morgon, som jag informerade om i telefon är Yogi lite sämre. Han andas snabbare. Idag har han ett hematom på buken. En röntgen gjordes och lungmönstret visar misstanke om lungblödning. Hans blodvärden är stabila; ingen blodtransfusion för närvarande även om hans blodplättar fortfarande är mycket låga men detta är förväntat för tillfället. Han har också lågt serumprotein, typiskt för hemorragiska processer. Ultraljudet visar pankreatit. Problemet är immunmedierad trombocytopeni (IMT) som på grund av bristen på blodplättar kan orsaka blödningar i olika delar av kroppen. När det påverkar lungorna är prognosen sämre. Han får syrgasbehandling och behandling för IMT med kortikosterioider som förstaval. Prognosen är osäker, även om han är lite sämre idag. Jag kommer att informera om eventuella uppdateringar och om det inte kommer ett samtal från mig så ses vi live i kväll. Med vänliga hälsningar Jorge”

Här bröt jag ihop totalt…..jag kunde inte sluta gråta…det kändes orättvist men NEJ vi får inte ge upp hoppet än!!! 

Peter kunde inte följa med oss upp på onsdagen men vi fick låna bilen och kunde åka när vi ville så vi valde att göra en morotssoppa till lunch och packade ner den och satte oss i bilen vid 15 för att köra upp den dryga timmen det brukar ta. Vi vet det kan vara kaos på motorvägen upp till Las Palmas på eftermiddagen så det var skönt att ha tid……Å kö var det…..

Vi pratade i bilen om det vi båda vet att vi tycker och som vi sa om vår förra hund Coccos med att vi inte vill att dem ska lida så vi skulle behöva ställa frågan rakt ut vad veterinär Jorge trodde  om chanserna att han skulle klara det och lidande……

När vi väl trassligt oss in i området där sjukhuset låg och efter många om och men hittade en parkering en bit bort…så gick vi förbi sjukhuset…..stannade till – klockan var 17 och vi funderade om vi skulle gå in redan nu och undrade om vi i så fall skulle få träffa honom? Men så sa vi att de har ju inte ringt  och nu är vi nära så lika bra vi får i oss vår lunch först. Så vi gick 2 minuter bort till en liten park och satte oss och åt vår soppa och pratade och försökte förstå och hitta halmstrån att hålla kvar i……”de har ju inte tyckt att han har varit så dålig så det valt att ge honom en transfusion så det är ju positivt…eller?”

När vi precis ätit färdigt ringer mobilen och det står Peter….en kall kåre går efter min rygg. “De har ringt nu och det är kritiskt för Yogi, ni måste dit nu”. Vi sprang de 2 minuterna och kom in till receptionen och hon såg frågande ut. Men i sitt fina headset fick hon tag i någon som visste och snart kom någon med snabba steg och ropade stressat “Yogi” vi följde efter och en dörr öppnas till ett litet rum där en ung kvinnlig veterinär eller djursjukvårdare sitter på en stol vid en dator och Yogi ligger på ett rullbord som de uppenbart precis rullat in dit med syrgas och kämpar för att andas…….det var så otroligt fruktansvärt att se. Tårarna kom och vi bad direkt om att de skulle ge honom en spruta.

Hon dubbelkollade och sa att det var det de ville veta men det var viktigt att vi gjorde valet och det skulle skrivas på papper om det…….vi grät, pratade konstant med honom och det märktes att i sin dimma så märkte han att vi kom för när han hörde oss så försökte han att röra på sig och lyfta huvudet men orkade inte.

Den glada, energifyllda lilla hund som nu kämpade för varje andetag.

Å här gick det sedan väldigt fel….jag vet inte om jag dela detta men skriver just nu…..är du känslig sluta att läsa….när de skulle ge honom medicinen som skulle hjälpa honom att få somna in och komma till ro så gick den intramuskulärt istället för venöst dvs nålen fungerade inte så de behövde sätta en ny. Yogi ryckte och krampade. Vi märkte hur tjejerna blev stressade då de inte fick in någon ny nål …..eftersom vi båda jobbat inom sjukvården så vet vi hur blodkärl fungerar när en kropp är i total chock så det är svårt….men ändå…..det var så plågsamt för för varje minut som gick blev han sämre och sämre och det lät nu som om han höll på att drunkna i sig själv då hans andning blev både rosslig och ojämn…….tillslut så somnade han in efter något som kändes som en evighet …..Vi fick samtalet klockan 17.27 från Peter och klockan 18.00 var han borta……

Vi är så tacksamma för att vi var i närheten och fick vara med honom i denna sista plågsamma stund. Det är det värsta vi någonsin upplevt…..

VI VILL SKRIKA!!!!

Det känns så orättvist! 

Han skulle fylla 4 år i augusti. 

Alla som träffat vår fyrbenta Kapten Yogi älskade honom.

Den största utmaningen med Yogi var att han inte kunde vara själv och det var ju vårt fel men isället var han ju med oss överallt – alltid! 

Vi förstår fortfarande inte riktigt hur det kunde bli så här – vi försöker förstå. 

Just nu håller vi oss undan, nästan gömmer oss på båten för det är jobbigt att möta alla vi känner i land här som har hundar och även de som inte har som kommer ställa frågor såklart…..Yogi var  ju alltid med oss så det är rätt tydligt att något är fel när vi kommer utan honom. 

Vi vill egentligen bara lämna Pasito Blanco och Kanarieöarna men vi vill ha hans aska först så vi får lugna oss lite…..

Vi gråter, vi minns och skrattar vi ältar senaste veckan….vad kunde vi har gjort annorlunda. 

Det är konstigt att stå här med kvitton på veterinärvård för 12000:- och ingen hund…..vi hade gärna betalat mer för att få ha honom kvar om han inte hade behövt lida…..jag vet det är konstigt att skriva om detta just nu men du som vet vet och ja….inte många tankar just nu är logiska. 

Hur gör vi nu?

Den frågan kommer och går…..för så känns det….

Kan man skaffa en ny hund direkt? Inte för att ersätta honom för det går inte, lika lite som han ersatte Coccos men han hjälpte oss genom vår sorg efter henne när han kom till oss knappt 2 månader efter hon hade somnat in. Han hjälpte oss att inte fastna i sorgen och just nu känner vi oss vilse och smärtan är enorm, tomheten och nu står vi här igen med en båt utan en kapten……

Skämt å sido så hanterar alla sorg olika – det finns inget rätt eller fel det vet vi…..men vi blev rätt hårt dömda av vissa när vi skaffade honom så snabbt efter Coccos men för oss var det rätt……

Men hur blev det så här……

För några veckor sedan satt jag hemma hos min mamma och pratade med min bror och hans hund var där och hade problem med en tass. Vi pratade om att brorsan kände att han var sugen på att skaffa en hund till om det skulle hända något med hans älskade Atlaz som börjar bli till åren och haft lite problem. Jag sa att vi önskar ju så att Coccos och Yogi hade fått träffas och att vi skulle vilja skaffa en till senare eftersom Yogi nu blivit så bra så de kan få träffas och han kan hjälpa till att lära den nye “allt han kan”….sedan sa jag; ”Men vi behöver ju inte ha så bråttom för Yogi är ju inte ens 4 år så vi har tid…….”

Vi kallar oss tidsmiljonärer men den här gången hade vi inte tid……tiden tog slut allt för fort.

Idag fredag ska vi öppna en flaska cava och minnas alla fantastiska stunder som Yogi har gett oss, all kärlek, alla skratt, all närvaro och vänskap han har öppnat upp för när vi kommit till nya ställen. 

Han har inte bara varit en hund som fått följa med oss överallt, han har lyft oss när livet utmanat och han lugnat mig när oron tagit över efter traumat med stormen i december 2022, han har fått oss att skratta när annat känts tungt….

Tack för allt älskade Yogi <3