Idag har vi gått runt Frankrikes nordvästra horn och är nu på väg vidare…..Vägen hit har innehållit många skratt, möten och minnen…….

Äntligen har vi rundat Frankrikes Nordvästra Horn på väg söder ut

I min “trånga lilla värld” (huvudet) har jag haft ett nytt blogginlägg klart i flera dagar nu men det har alltid kommit något emellan så det har aldrig funnits tid nog för att prioritera att sitta ner med datorn, det gör det faktiskt inte nu heller egentligen men jo, jag vill!!

Det jag hade planerat att skriva om är sånt som man inte kan förbereda sig på, hur mycket man än försöker…

Avsked…och då tänker jag inte på det avskedet som vi gjorde när vi lämnade hemmahamnen i Vänersborg för det hade vi planerat och förberett och var inställda på, nä, jag tänker på alla avsked som har kommit sedan, dom pratas eller skrivs det aldrig om, så dom, konstigt nog, har kommit lite som en överraskning, vi har träffat nya vänner på vår resa, vänner som vi lär känna kort men intensivt, vänner som lämnar avtryck och sätter spår för hela livet…

Hur tar man avsked på ett bra sätt?

Även för liten hund blir det många avsked och nya möten

För det är ju så att många, ja dom flesta faktiskt av alla vi har mött kommer vi aldrig att träffa igen inte i verkliga livet i alla fall utan hålla kontakt med via internet.

Seglare borde vara experter på avsked, för det är ju så att med ett gemensamt intresse så är det mycket lättare att få kontakt med varann, ni som är hundägare känner igen och förstår vad jag pratar om men för båtfolk blir det ofta lite mer, vi ligger ju liksom i samma hamn och inte sällan vid samma brygga, redan när man möts så vet vi ju att vi kommer att ta avsked om inte nästa dag så i alla fall inom en snar framtid, så vad är problemet, ja egentligen så borde det ju inte vara något problem…men det är det.

För det gör lite ont, jag vet att jag personligen kan bli lite nedstämd efter ett avsked, jag märkte det första gången i Holland och senast härom dagen, vi träffade ett Skottskt par som var på hemväg efter sju år i Medelhavet, vi pratade massor om våra resor, bytte idéer och fick massor av goda skratt…trotts att deras resa skiljer sej ganska mycket från vår och att det är en åldersskillnad på tjugo år så har vi ändå massor gemensamt, tillräckligt för att kul ihop en hel kväll…okej, tre flaskor vin hjälpte förstås till.

Men dagen efter så ska vi segla vidare medan dom ligger kvar i hamnen…avsked!

Eftersom att vi seglar så finns det gott om tid till eftertanke (den där trånga lilla världen igen)

Vi pratar massor om hur vi känner och upplever saker, ofta är vi överens men ibland så ser vi lite olika på situationer och ger varann lite olika synvinklar, vilket är jättebra…det är alltid skönt att vara två, ni vet… “delad glädje…”

Men avskeden är jobbiga, dom som säger emot tror jag inte på, såklart ibland mer och ibland mindre, men man påverkas alltid…men lär sig aldrig.

Påverkas ja, vi blev “ganska” påverkade idag när våra nya vänner mötte oss utanför hamnen i sin jolle…

Välkomstkomiteé i jolle när vi kom fram till Camaret sur Mer

Underbara “Tjoppe” o Helena som vi har lärt känna via internet genom gemensamma bekanta, vi har följt varandras resa över ett halvår och nu har vi äntligen förtöjt våra båtar vid samma brygga i den lilla Franska kuststaden Camaret-sur-Mer utanför Brest, det var helt underbart att sitta ner sittbrunnen tillsammans, dela en flaska bubbel och byta upplevelser och ideèr…på Svenska! (det var första gången för oss) När eftermiddagen var över så var vi alla överens om att vi ska segla tillsammans söderut i Biscayabukten.

Som ni har insett så är det där med avsked inte något som hämmar oss på något sätt, vi lever ständigt med det…vi är seglare!!!

Bild som Tjoppe & Helena tog på oss på väg in i hamnen där de guidade oss till en bra plats <3