Det är enkelt att skriva om allt fantastiskt vi upplever i vårt liv just nu….det är faktiskt också ganska enkelt att skriva om de tuffa saker vi råkar ut för men tar oss igenom och känner oss stärkta……det är helt klart svårare att skriva om sånt som är riktigt känslomässigt tufft….så tufft att det gör ont i hjärtat…..
Oftast upplever vi inte att vi är så långt borta från familj och vänner då vi enkelt kan flyga till varandra och ses men just nu känner jag för första gången att vi är långt borta….visst är vi inte det egentligen men rent känslomässigt.
Vad jag försöker säga?? Jo, jag försöker hitta de där orden så att det blir rätt att berätta något som känns svårt och gör ont men det det finns inget som kan vara rätt med något som är så fel…..Inte särskilt fantastisk eller lätt att vara långt borta när livet slår till med all sin kraft…..I torsdags fick min bästa vän beskedet att hon har fått en hjärntumör……vad säger man??? Hittade inga bra ord då heller mer än: “VA FAN!” (ursäkta ordvalet men var precis så jag sa och kände). Egentligen vet jag inte jättemycket om det än och inte hon och hennes familj heller, det är såklart mycket för dem alla att ta in. Det jag vet är att hon ska till Lund nästa vecka för mer undersökningar och operation…. Hatar ovisshet och självklart vaknade sjuksköterskan direkt i mig som ett upptornande försvar…tryggheten att luta sig tillbaka på fakta och frågor…..och jag överöste min stackars vän med medicinska frågor innan jag kom på mig själv med att bara känna och fråga den viktigaste frågan av alla….” hur mår du i allt detta just nu?” Min frustration hamnar i att jag vill kunna göra något, finnas där….vet att hon vet att jag finns där för henne och jag vet också att det enda hon behöver just nu är att vara med sin fantastiska familj, prata, fylla på med kraft och kärlek inför det som de nu har framför sig….Så i nuläget hjälper det så klart inte att jag kastar mig iväg till Sverige….men det är ju den starkaste känslan hos mig annars just nu.
….ja plötsligt känns vi väldigt långt borta….
“När du skrattar, skrattar jag, när du mår bra, mår jag bra, när du har ont ja då känner jag det , när jag har haft ont har du känt det, när livet går i moll förstår vi varandra och skickar kraft trots avstånd…..”
Ja precis detta är vår vänskap och det är något som Svante just nu påminner mig om…..att inte fastna i oron, rädslan och frustrationen kring ovissheten av min fina väns sjukdom även om jag känner massor …..utan istället försöka fylla på mig själv med massa energi och kraft så att jag kan dela med mig till henne av det. Det är det bästa sättet jag kan finnas på just nu….
Hon är en fantastiskt stark person som jag beundrar men ingen orkar vara stark hela tiden och då finns vi som är hennes vänner och inte minst hennes fantastiska familj runt omkring och ger styrka och kraft, det kan vi göra <3
Ja…livet slår till när man minst anar det på sina olika oförutsägbara sätt…..
FUCK CANCER!
…det tål att sägas igen och igen för det kommer aldrig att vara något annat…och orden ekar verkligen när det kommer så här nära….igen…..
Vi brukar ju säga att alla känner vi någon och tyvärr är ju det så galet sant men jag tror vi alla kan vara överrens om att vi inte vill något hellre än att säga ” Jag vill inte att det ska vara någon!”