Så var det dax att kasta loss och styra rakt ut mot ett öppet hav, hade någon frågat oss för en månad sedan så hade vi kunnat svara att vi inte skulle gå mera västerut på ett bra tag…men man ska aldrig säga aldrig för nu seglar vi just västerut, okej, sydväst för att vara exakt men det är ju oxå väster.

Målet på vår seglats var Lanzarote 450 nm bort.

Vår vistelse i Marocko (Rabat) varade bara i tre dagar så vi har en stark känsla av att inte vara “klara” här men syftet var att här stråla samman med “AnnaPerenna” och det har vi gjort, nu ska vi slå följe ut på Atlanten för att “gå i ide” på Kanarieöarna för att till våren gå tillbaka till Marocko och då vill vi ge det lite mera tid.

Just nu handlar det mest om att ta vara på ett bra tillfälle, fånga en fin vind och hänga på så länge det bär…

Det var tur att vi blivit förvarnade om att Marockos byråkrati är extrem, här behöver man inte bara klarera in utan man ska även klarera ut hos både polis och tull, sedan ska båten sökas igenom av både poliser och knarkhund…vilken parodi, poliserna himlade med ögonen när dom kom ner i våran båt (som ser ut som en bättre loppmarknad) och hunden vägrade gå ombord på en gungande båt

Men på eftermiddagen var allt klart och vi blev utlotsade av marinans ribbvåt. Strax hade vi seglen satta men då la sig vinden helt så vi fick bleke hela första kvällen och natten…en natt ingen av oss kommer att glömma, vilken stjärnhimmel!!

(just nu är månen bara en skärva som kommer upp först på småtimmarna, vilket gör att stjärnorna syns ännu tydligare)

Dag två fick vi vind i våra segel. “AnnaPerenna” seglar lite bättre än oss på undanvind så sakta men säker så gled vi ifrån varann…men vi höll oss inom “radioavstånd” vilket var tur för plötsligt fick vi frågan “är Svante badsugen” på vår VHF-radio!!

“AnnaPerenna” hade lyckats få in en plast runt sin propeller, så med revade segel låg hon och väntade in oss på havet. Det blev en nyttig “man-över-bord” övning för oss alla. Med sele och livlina hoppade jag i vattnet och Sanna styrde undan. Plasten var borta på några sekunder nu skulle jag “bara” tillbaka till vårt skepp…jag var påväg att skriva att det funkade utan svårigheter men det hade varit en lögn, man känner sig otroligt liten där i vattnet och när Sanna girade upp och fick över livlinan till Black Pearl igen hade jag trott att det skulle gå enkelt att ta sig ombord igen men det var inte förrän Sanna slagit av på gasen så hon nästan inte gjorde någon fart i vattnet som jag orkade dra mej fram till aktern, hur skulle det funka om någon av oss låg skadad i vattnet?! (som sagt det var en nyttig övning, kanske lite ovanligt att göra den ute på Atlanten bara)

När jag nu börjat skriva om säkerhet så kan jag lika gärna fortsätta lite, på denna resan har vi plockat fram våra midja-selar. Vi har flytvästar med insydda selar men när man är ute så här länge så blir det för stor belastning att ha flytvästen runt nacken, så istället ser vi till att hela tiden som vi vistas ute vara fastsatta i båten…tro mej, man sover mycket bättre när man vet att den andre inte kan falla överbord och försvinna. (även Coccos finner sig i att sitta fast i sittbrunnen)

Under nattseglingarna som vi har gjort så har vi provat lite olika metoder och kommit fram till att det som passar oss bäst (just nu) är varsitt tre timmars pass följt av varsitt två timmarspass…förutom när jag kokade en kanna kaffe och drack ur den ensam, nu vet vi med säkerhet att det inte var koffeinfritt kaffe som vi köpte i Marocko!

På tredje dygnets morgon så Sanna en haj simma förbi vår båt, delfiner har vi sett med jämna mellanrum sedan vi kom ut ur hamnen i Rabat men den här ryggfenan var annorlunda och likaså rörelserna i vattnet…behöver det skrivas att vi hoppade över morgondoppet den dagen!

På eftermiddagen så fick vi nästa naturupplevelse, två valar sköt upp ur vattnet och landade med ett magplask några hundra meter bort…det började pyra en liten overklighets känsla i kroppen…detta är vår vardag fick vi påminna varann!!

Tredje dagen la sej vinden på kvällen och vi beslöt oss för att köra motor tills den kom tillbaka, så förvånade vi blev när inget hände när vi vred på nyckeln! Vi har ju nya batterier som alla är fulladdade, först fick autopiloten skulden, sedan jag som hade kopplat in den men till sist så blev det ändå Coccos som fick “bära  hundhuvudet” (är man kapten så är man ansvarig för ALLT ombord)

Felet vet vi i skrivande stund inte för motorn gick igång så fint när vi tjuvkopplade den men då visade det sej att generatorn inte laddade (ladd-lampan slocknar inte) som tur är så har vi med en reservgenerator (som naturligtvis inte har riktigt samma fäste men den gick att få dit med lite “Mc Gyver lösningar”…tur det för vinden kom inte tillbaka förrän på natten till det femte dygnet. det var helt underbart att vakna av att Sanna rullade ut genuan och stängde av motorn…det blev tyst!!

På undanvind har vi kommit fram till att vår båt seglar bäst med mesanseglet och genuan, utspirade åt varsitt håll (storseglet “stjäl” vinden för genuan så det får vila när vi har vinden i aktern).

Vi hade nu kommit en bra bit efter “Anna Perenna” och kunde inte ens se henne på AIS:en längre så vi kunde inte meddela att vi hade fått problem. Men vi visste ju vart vi skulle och kanske skulle de slå av på farten lite när de upptäckte att vi inte hängde med.

Fjärde dagens morgon bjöd på två överraskningar, “AnnaPerenna” syntes återigen framför oss och vi rörde oss sakta närmare dem, det andra var att vi äntligen fick napp, vi har haft revar hägnade bakom båten hela vägen och nu gav det resultat, på båda revarna!

Folk har sagt att det inte går att fiska när man seglar för att det ofta går för fort…dom har fel…men också rätt, problemet är att hala in en fisk när man seglar, man behöver slå-av på farten när man ska dra in linan, den ena fisken slet sej loss men hans polare gick det sämre för, en Bonito på ca: fyra kilo…det blev drygt ett kilo fin-fina fileer. (den räckte till oss två i tre dagar, lunch och middag)

Vi fick ju fira lite med grabbarna på “Anna Perenna” att vi återigen var tillsammmans så de satte autopiloten (inte mycket vind alls att tala om) och vi kastade i en lång tamp bakom vår båt och styrde in lite framför. Plask….så kom det 2 glad grabbar simmande. En trälig pratstund innan de behövde simma tillbaka när solen började sänka sig.

Natten till femte dagen kom vinden. Det var helt underbart att vakna av att Sanna rullade ut genuan och stängde av motorn…det blev tyst!! Dock blåste snabbt upp och blev lite mer än skön segling……Uppskattningsvis 15-17m/s och mer i byarna och till det väldigt skvalpig sjö. Nu skulle det bli skönt att snart få komma fram.

Vid tolv-tiden ropade Sanna “land i sikte”, bergen på Lanzarote låg på horisonten…där såg vi dom hela dagen!!!

Först vid fem-tiden kunde vi komma in i lä bakom bergen, döm om vår förvåning när vi fick höra att marinan inte kunde ta emot oss, dom hade bara plats för en båt!!

Så vi kastade i våra ankare bredvid varann i en fin vik efter fem dygn och 1,5 timma på havet…den känslan var obeskrivbar!

Strax låg gummibåten i vattnet för vi hade lovat Coccos att få komma iland innan solen försvann…hennes reaktion är oxå obeskrivbar när hon kom iland på den svarta vulkanstranden!!

Lite lång filmsnutt men samlat från 5 dagar 🙂