Att vara öppen för nya relationer även när vi inte pratar samma språk är inte alltid självklart eller enkelt…….
Under våra snart 2 år på havet så har vi mött både svårigheter, irritation och hjärtlig öppenhet när vi mött nya människor som pratar ett annat språk än vi och som inte pratar engelska. Vi pratar engelska, bra skulle jag nog våga säga. Jag kan enstaka fraser på franska och spanska men förstår en hel del av holländska, franska och spanska om de inte pratar för fort…..
Frankrike och Tyskland var svåra länder att komma till när vi inte pratade deras språk. Flera gånger möttes vi även av en ren ovilja att göra sig förstådda med teckenspråk och enstaka ord. På en restaurang t.ex i Tyskland frågade vi om menyn men det slutade med att hon i kassan bara gick….. I Holland och Portugal var språket oftast inget problem för de är riktigt bra på engelska även den äldre generationen i Portugal kan göra sig förstådd och förstå på knagglig engelska.
Sedan kom vi till Spanien där engelskan inte är riktigt lika vanlig men istället finns det en enorm vilja att hjälpa, att göra sig förstådd oavsett vad. De pratar på för fullt på spanska och vi svarar på engelska, ibland tror jag vi har konversationer där ingen av oss förstår något av vad den andre säger men vi lyckas uppfatta en helhet tack vare teckenspråk och den goda viljan. Vill man så kan man!!!
Visst försöker vi lite halvhjärtat lära oss spanska men det går lite i vågor hur aktiva vi är i lärandet men några ord lär vi oss nog hela tiden. Hur som helst så har vi nu fått en många nya vänner och bekantskaper nu när vi har legat flera veckor utanför Arguineguin. Det är härligt när lokalbefolkningen hejar glatt på oss och de gamla som alltid sitter på samma bänk lyser upp när vi hälsar på dem. Detta gör att det faktiskt är ganska skönt att ibland vara lite längre på ett och samma ställe, vi blir inte turister i mängden här trots att det är en turistort. Under resans gång har vi lärt oss hur viktigt det är att fånga ögonblick när det ges för de flesta kommer aldrig tillbaka. Och med ett liv utan vardags stress så är det otroligt mycket lättare att göra det och varje gång blir fantastisk!!
Dessa 2 pratade inte heller samma språk…hm….
För någon vecka sedan berättade jag om en man som stod utanför lägenheten som Oliver och Sara hyrde när de hälsade på. Han pratade med oss varje dag och vi fattade kanske hälften. Vi stötte på honom lite här och där och han sa b.la han ville bjuda oss på fisk någon dag. Jaja….tänkte vi….men så en dag när vi hade varit ute och gått en sväng gick vi förbi kvarteret där han brukar hänga och när han fick syn på oss satte han en plastpåse i handen på Svante och fyllde sedan den med fisk (någon makrillsliknande), 7 stycken närmare bestämt fick vi!!! Vi försökte få betala men nej det gick inte. Han viftade vänligt men bestämt bort oss.
Får man ingen fisk själv är det bra med vänner som vet hur man gör
Igår var det dags igen….Svante hade varit iland med Coccos för kvällspromenad och hade då stött på den här mannen och han undrade var jag var. Han stod och grillade på en parkering på gatan, det var fest. Han sa att vi skulle komma dit….så mycket lyckades Svante förstå 🙂 Vi bestämde oss för att åka in och kolla läget, i värsta fall fick vi ju en skön promenad. När vi kom och gick förbi ropade han på oss och satte oss sedan på en låg mur bredvid grillen som han skötte.
Det kom en man som hälsade glatt sedan satte man en gitarr i händerna på honom & kvinnorna blev som tokiga 🙂
Det var musik och sång, folk dansade och var glada. Många kom förbi och hälsade. Vi kände igen flera av fiskegubbarna från hamnen där vi brukar lägga dingen när vi åker in. Då och då kom en bil körande och människorna steg åt sidan så bilen kunde köra förbi. Stämningen var ljuvlig. Han pratade och vi försökte förstå och hänga med. Så kom födelsedagsbarnet själv och presenterade sig och hälsade oss välkomna. Vi förstod att han sa att det var bara familj där och nu var vi också familj och varmt välkomna att äta och dricka av det som fanns. Vi blev presenterade för bröder och systrar m.fl. Och jag tror vi log och sa “Si” tusen gånger men alla var lika trevliga och såg till att vi fick mat,dricka, tårta och kindpussar. Mer öppenhet bland människorna!!
Varför är det inte mer så här i övriga Europa och i vårt Sverige. Det kanske inte spelar jättestor roll om vi inte pratar samma språk som dem vi möter i trappuppgången eller stan men vill vi så kan vi förmedla oss till varandra och med ett leende kommer vi långt!
Behöver jag säga att vi knappast ångrade att vi tog hans inbjudan på allvar och struntade i att vi visste att vi troligen inte skulle kunna prata med någon ……..