Dag 12 väcks jag på morgonen av en glad make som bjuder på kaffe och nybakat bröd i morgon solen. Vi gjorde lite planer för dagen och ”dusch” stod åter på programmet nu när det lugnat sig och vi planerade även att slå senare på eftermiddagen för att få lite mer höjd. Vinden vrider sig lite vid lunch vilket gör att det blir ett ypperligt tillfälle att slå redan då vilket vi gör…..vi har en fart som pendlar mellan 3,7 -5 knop med alla 4 segel uppe….man kan ju tycka vi borde göra lite mer men strömmen bromsar oss och det visste vi ju när vi gav oss in på denna resan så bara att acceptera.

Det känns lyxigt att på dag 12 kunna laga och servera vegetarisk lasange ombord……man tänker lätt att det kommer bli mycket konservmat efter ett tag men så behöver det inte vara….i vårt lilla frysfack prioriterar vi fryst spenat vilket gör att vi kan få i oss bra med viktiga vitaminer hela resan. Det blev en härlig dag på alla sätt med vind och en sjö som började lägga sig allt eftersom….fantastisk på alla plan….för ögat, för örat, för känslan, för hjärtat, för munnen och för magen.

Vegetarisk lasange är perfekt mat ombord om man har ugn. Känns alltid lyxigt äta denna då den är otroligt god (tack viktoria för receptet) men här kändes det allt lite extra lyxigt!

På kvällen händer något med vinden, den kommer och går och snurrar från olika håll så Svante får handstyra en stor del av första vakten men vid 01.30 tiden får han till det så Villgott kan ta över och långsamt segla oss nordnordost mot Azorerna.

Vi backar igen……

….ett tag i alla fall……efter min vakt så hade vi återigen gått bakåt!!! Det är så konstigt för det ser ut som vi sakta seglar framåt men så ser man på plottern och på koordinaterna efteråt att vi långsamt pressas söderut…..hm….Det tog ungefär hela förmiddagen att komma ikapp det vi hade backat….. Vi körde nu en del med motor för att ta oss lite framåt men stängde av då och då för att prova sätta segel igen….och äntligen var det dags att få se delfiner i dagsljus….vi hade ju hittills bara sett dem på nätterna….Svante startade motorn igen för våra segel bara stod och slog….då kom det ännu fler delfiner för att leka med båten!!! De vill ju ha fart! Coccos vill hoppa i, hon piper och drar, tur att hon sitter fast. Vi låter autopiloten ”Barbosa” kapa den svarta pärlan en stund så vi kan gå upp på fördäck alla 3 och njuta av delfinerna som leker runt båten. Att regnet hänger i luften känns helt oviktigt. Dessa glada varelser sprider så mycket glädje! Vi slutar aldrig att känna lycka när de kommer och att fascineras över dem. Till natten kan vi segla lite igen men vindarna är svaga och ger oss knappt styrfart mot strömmen men vi lyckas ändå hålla en bra kurs.

Lycka ombord när dessa ljuvliga varelser kommer på besök. Dock en lite frustrerad, fyrbent kapten som helst vill följa med dem…..

Sonens födelsedag….

Så kom den 29 juni Noahs 19:onde födelsedag…..och här ligger vi och guppar ute på Atlanten ca 100 nm från Azorerna utan vind….känns konstigt att som mamma inte kunna gratulera sin son för första gången även om jag vet att han vet och förstår…..men ändå…lite speciellt. Jag trodde dock det skulle kännas jobbigare…nu kändes det mest som ”jaja, det är som det är” En känsla av visshet som är återkommande kring olika saker under denna resan. En slags tillit och trygghet i acceptansen och det vi inte kan påverka. Skön känsla som jag hoppas ta med mig mer i saker även när jag har land under mina fötter igen. Det är nu 14 dagar sedan vi trampade på fast mark….så härlig tanke och ännu bättre upplevelse. Vattnet är spegelblankt så naturligtvis blev det dags för ett dopp i det blå igen….(4600m djupt). Den som inte badar får hålla utkik så det inte är några portugisiska örlogsmän är på ingång…..Vattnet är verkligen kristallklart och det är varmt och skönt, klart skönaste badet i år! Men allt har en baksida…..vi känner att vi börjar få ont om färskvaror och vatten ombord ….men vi har massor av annan mat ombord så det går ingen nöd på oss än och vi hushåller med vattnet genom att koka ägg, potatis, pasta i saltvatten samt även diska i det för säkerhetsskull. Men lite motorgång blev det allt under dagen för att ta oss lite närmare målet, den lilla ön Santa Maria. Sedan kom vinden igen och då var vi snabba att stänga av motorn för att dra upp genuan igen!! På kvällen passerade vi 100nm kvar!! Nu närmar vi oss verkligen!

Ett dopp i det blå igen! Inga portugisiska örlogsmän i närheten….i & upp!!

WOW!

Så kom dagen….den dagen…..när vi äntligen fick se val!! Späckhuggare närmare bestämt!! Vi slappade i sittbrunnen och hade lite lätt vind i seglen, vattnet var platt och det var otroligt tyst runt oss….bara en skönt ljud från båtens lilla fart i vattnet….plötsligt hör vi ett pysande ljud….eller mer som när du sätter på en högtryckstvätt….vi sätter oss upp och tittar runt…inget….tittar på varandra och pratade om vad det kunde ha varit…det var för högt ljud för att vara en delfin…..men så ser vi den/dem ett par 100 meter ifrån oss…..ryggen av detta stora djur som ser ut att vara ungefär i storlek med vår båt (ca 11 m)….ibland ser vi ryggen ibland ser vi bara sprutet som går flera meter upp i luften…..wow!!!! Dagen som hade börjat så härligt med ett morgondopp, yoga och lite kortspel togs nu till en helt ny nivå!!! Vi står länge och tittar på detta majestätiska djur som simmar över havet…..När den försvunnit säger Svante ”vilken tur vi inte körde motor i natt för då hade vi ju inte varit här samtidigt som dem….”Så sant….tack till vårt tålamod!

Land i sikte!

Dag 16 hör jag orden uppe från däck ”Land i sikte!” Jag rusar upp och i horisonten kan man nu se ”vår ö”! Nu är det nära……det pirrar lite men känslorna är lite dubbla…..betyder det att resan är slut nu??

Framför oss ligger nu den minsta ön av Azorerna, Santa Maria & hamnen Vila do Porto tar vi sikte på

Vi har ju en bit kvar och vi seglar inte så fort men vi njuter och på kvällen när jag precis har lagt mig så kommer Svante ner och väcker mig…..delfiner på ingång i solnedgången. Jag går upp och det är en magisk syn. När vi avlöser varandra på natten startar vi motorn, det finns ingen vind alls och nu är det kanske dags att komma fram….

På morgonen när jag har väckt Svante är det inte särskilt långt kvar, vi räknar med att vara framme vid lunchtid. Då, där i soluppgången är det dags igen…..delfiner som kommer hoppande mot oss från flera håll. Det blir en magisk stund där de är med oss länge runt båten, precis som om de vill välkomna oss. Vi lyckas få lite bra bilder och filma dem…..Coccos är helt tokig, gnyr, skäller om vart annat, springer hit och dit och snurrar in sitt koppel runt våra ben och allt annat som finns på däck….om och om igen!! LYCKA! (första bilden i inlägget är från denna morgonen)

När båten guppar ner i vattnet & delfinerna kommer ovanför ytan kan vi nästan nudda varandra <3

Framme!

Jag kände mig nästan lite nervös när vi gick innanför pirarna….vi skulle lägga till på ett nytt ställe…vi har ju dessutom inte 1legat i hamn sedan i januari….bara på svaj…..men nervositeten försvann fort när vi innanför pirarna möts av en vissling och en hamnkapten som vinkar med ett stort välkomnande leende mot oss för att visa var vi kan lägga oss.

Så vackert här!

Direkt kände vi att det här stället gillar vi – folk var inbjudande, välkomnande, nyfikna och det är litet! Passar oss kanon! När hamnkapten frågar oss hur länge vi ska stanna så kunde vi inte svara för vi vet inte…..”2 dagar? 2 veckor? Eller kanske 2 år? Sa han och skrattade härligt!”

Sammanfattning!

Skulle vi göra om det? Absolut!! Vilket är tur för vi ska ju härifrån efter sommaren är planen….men vart har vi än så länge ingen aning om…Känslan av att vara så länge på havet och att bara ha fokus på det viktigaste för stunden och kunna tänka klart en tanke, inte känna någon som helst form av prestation utan få möjlighet att till 100% uppleva livet, dagarna, naturen och sig själv samt varandra utan disktrationer är en otrolig lyx och för oss har det gett en fantastisk känsla. Att sedan Coccos skulle anpassa sig så bra som hon gjorde hade vi inte vågat hoppas….

Nu ska vi uppleva Azorerna till 100% och människorna vi redan mött och blivit vänner med här <3

Det vi vet är att vi kommer inte ha bråttom härifrån och resan är inte slut…..den har bara börjat ett nytt kapitel…..

Besättning tackar för att du har tagit dig tid att läsa om våra härliga dagar på havet <3