Vi drivs av en längtan att se mer (och att inte dö nyfikna) men dagarna som kom efter att vi hade bestämt oss för att segla till ”nästa” ö var utan vind…ett utmärkt tillfälle att ankra i dom fina vikarna som vi hade sett ifrån land och invänta vindarna för dom kommer på Azorerna, förr eller senare så blåser det här… tro mej.

Här kan du se de vackra, gamla stenterasserna där de odlade vin….det finns inga vägar så de har burit druvorna ner i säckar på ryggen!!

En av vikarna som vi låg i var den utanför Sao Lourenco som förr var öns vinodlings ställe. Terrasserna byggda med stenar långt upp på bergen är fortfarande kvar men idag odlas det ”bara” för husbehov.Vackert är det i alla fall, och en riktigt bra ankarvik med skydd från allt utom nordost vindar…vilket man har här 90% av årets alla dagar!

När vi snorklade såg vi att det var gott om fisk också, ”Trigger fiskar ” eller ”Pigg-fish” som dom kallar dom här…så fram med metreven, middagen simmar under båten!!

12 sådana här rackare fick jag på kroken! Mycket goda!!

Jag började med att agna med bröd men upptäckte strax att dom var mera intresserade av flötet som dom faktiskt försökte äta upp…idioter!

Bort med brödet och fram med något mera färgglatt…det fick bli majs, vanlig burk-majs!

På bara nån timma hade vi tolv fina fiskar i en hink (inte 9 som Sanna skrev i slutet av förra inlägget), så det tog mer tid att rensa dom än att få upp dom, dom ska nämligen flås, dom har ett tjockt skinn dom rackarna, inte fiskfjäll som vanliga fiskar.

Men så kom dagen då vi hade vind igen och den kom ifrån väst, svag men jämn ifrån väst…upp med ankaret och upp med alla segel! Närmaste ö låg drygt 50 nm bort men den var vår B-plan, vi vill ”lite” längre, vi ville ön Terceira. Vi har insett att vi inte kommer att ha tid (jo tid har vi men seglings säsongen här tar slut efter sommaren, sedan riskerar det bli alldeles för blåsigt) att besöka och se alla öar utan vi kommer att behöva välja ut några och Terceira verkar vara en ö i vår smak med bra ankring och mycket historia, ankringen är en viktig faktor eftersom att hamnarna här är ganska små och billiga vilket gör att många vill in dit så båtarna ligger ofta både två och tre i bredd…då väljer vi mycket hellre att ankra utanför hamnen! (Undantaget här är faktiskt ön Santa Maria som vi var på då många inte stannar särskilt länge där å där finns oftast gott om plats i hamnen).

Vi fick en fin segling hela vägen i en västan vind som ökade hela tiden samtidigt som vi minskade vår segelyta. En av många fördelar med att ha två master är att vi kan variera vilka segel som passar oss bäst men just i dom här vindförhållandena som vi fick så insåg vi att för att göra bästa möjliga fart så var vi ”tvungna” att ha storseglet uppe och variera mellan focken och genuan (det tråkiga med det är att vi får ett ”segelcentrum” lite för långt förut som ökar trycket på rodret så att vårt vindroder inte orkar styra båten)

Vi var nämligen lite jagade av ett lågtryck med starka vindar och vi ville väldigt gärna komma innanför pirarmarna innan det nådde fram, därför valde vi att handstyra och hålla farten uppe (dryga 7 knop emellanåt)

När vi låg ca 20 nm från ön kom det upp ett stort svart huvud bredvid båten, blåste och visade sin ryggfena innan den dök under oss och kom upp igen strax framför oss. ”Segla inte på den!” hör jag min fru skrika!!

Den typiska fenan för en späckhuggare har vi fått lära oss genom att titta på planscher och läst på lite här och där. Så magiskt!!

Vad gör man, 17m/sek som drar i storsegel och fock, vågor som ser ut att vara i storlek med en buss som kommer snett framifrån…och minnet av vad som hände bara några timmar tidigare då jag var lite ovaksam och tog en sån där våg lite för mycket från sidan…resultatet blev en översköljnng som fyllde sittbrunnen med några hundra liter saltvatten, en sittbrunn där hela besättningen befann sej…Sanna och jag bara såg på varann och skrattade, Coccos däremot tyckte inte alls om att bli väckt på det viset (hon låg på durken i sittbrunnen och fick det mesta över sej, såg ut som en dränkt katt efteråt, blängde på oss & visade sig inte ute mer under resten av seglingen). Våra kläder gick att vrida ur – det var mycket vatten!!!

Valen då, jo, den klarade sej, vi seglade inte på den men den tyckte nog att vi var lite opålitliga som dansade på vågorna för vi såg den inte igen.

Av fenan så kan vi konstatera att det troligen var en späckhuggare som vi såg igen men på tok för nära den här gången, kommer nästa vara närmare så får vi märken på kölen.

När himlen ser ut så här så är det rätt skönt att ha land i sikte.

Jag hade räknat med att vi borde komma fram tidigt på måndag morgon men den fina vinden gjorde att vi nu kom fram till hamnen Praia de Vitoria redan på söndag kvällen strax innan solen gick ner, 32 timmar efter vi hade lämnat San Lourenco på Santa Maria – drygt 140 nm.

Ryktet säger att det skall vara den säkraste ankringen på Azorerna med skydd för alla vindar…det finns fyra hamnar innanför två stora pirarmar (en marina, en millitärhamn, en lasthamn och en fiskehamn)

Bara någon timma efter att vi hade ankrat kom ovädret över oss med vindbyar på långt över 20m/sek…åter igen så tittade jag och min fru på varann och bara log. Även om det var långt från en behaglig segling så var det värt det så vi hade den farten och hann hit.

Senare när vi sitter och äter upp de sista fiskarna så ser Sanna att våra batterier, som har börjat ha svårt att hålla laddningen, indikerar över 13V!!! Vi har inte haft landström på en vecka och solpanelen har legat på rufftaket (inte en optimal ”laddvinkel”) Det visar sej att vårt vindkraftverk som jag satte nya kolstift i när jag bytte mesanmasten har börjat leverera ström igen…mycket ström, mer än jag kan minnas att det gjorde när det var nytt för snart tjugo år sedan!!!

Ankarviken här i Praia Vitoria bjöd också på ett kärt återseende. På ankare ca 200m åt norr ligger en katamaran med grön mast…bara en Irländare kan ha en grön mast! Det är vår vän från Pasito Blanco som vi inte har sett sedan han seglade till Västindien för drygt ett halv år sedan! Det var han som berättade historien om vår mesanmast för oss, att den kom till Pasito Blanco på en tysk segelbåt som sedan övergavs och såldes, den nya ägaren ville ha en aluminium mast så ”vår” trämast hängdes in under taket i ett av skjulen…där hittade jag den hängande…28 år senare!!! Vi hade varit på jakt efter något att göra en ny storbom av sedan vi knäckte bommen utanför Frankrikes nordkust för drygt två år sedan! Nu fick den ”nya” masten bli vår nya mesanmast och vår gamla bli material till en ”ny” bom eftersom att vi upptäckt att den har börjat bli lite murken nere i foten. Jag kanske inte behöver tillägga att detta inte är något som man ”bara” gör på en kvart…masten slipades ren, oljades och lackades, alla beslag och segelskenor flyttades över (och vinkraftverket som jag nämnde)

Bild från mastrenovering i Pasito Blanco i början av året. I bakgrunden kan ni se sidan på vår irländske väns gula katamaran med grön mast.

Jag hade att göra under några veckor…men resultatet blev över förväntan, nu har vi ”testseglat” nästan 1000nm. Ja det blev en liten parentes men, men nu vet du.

Nu sitter min fru och ska läsa vad jag har skrivit, hon tittar upp och undrar efter två rader vad inlägget ska ha för titel…jag har verkligen inte haft en aning men just nu så slog det mej vad vi har sagt till varann mer än någonsin på den här seglingen…Magiskt!!

Det vi upplever, seglingen, platser, folk vi möter, valar och färgerna vid solens upp och nergång …MAGISKT.

Ja till och med när det är stökigt blir det ändå magiskt för vi växer varje gång…..å snart bär det av vidare…….

Här ligger vi nu i Praia Vitoria i en stor ankringsvik innanför pirarmarna.