Visst ser det ljuvligt ut på bilden…….

Men sanningen är ju att livet på en segelbåt, att leva så nära naturen och dess krafter ibland även kan bli lite läskigt och mindre njutfullt.

Vi har haft otroligt fina dagar det senaste med lite mer vind ibland på eftermiddagarna vilket har varit logiskt då det blåser rätt bra runt ön. Nätterna har dock varit lugna större delen, bara en natt med mycket svall men ingen vind så det var lite väl gungigt….

….ända till igår kväll……

Vi åkte in vid 21 tiden då jag skulle gå till en restaurang, ta en kaffe och få lite wifi (dålig uppkoppling här mellan bergen) medan Svante skulle gå med Coccos till bensinstationen och fylla på bensin till jollen. När Svante kom tillbaka hade jag inte så mycket kvar mycket kvar men det kom rejäla vindbyar lite då och det fick oss att bli lite oroliga för båten.

Svante gick ner till jollen med bensindunken men upplevde att vinden snurrade runt mest inne bland husen och det var lugnt i viken så vi satt kvar lite till. När vi runt 22.30 satte oss i jollen för att åka ut blev den en blöt resa tillbaka mot båten. Kraftiga vindbyar fick fart över bergen och ner i ankarviken i mörkret. Vi låg längst bort med vår båt och just nu kändes det bra att inte ha några båtar i närheten.

Jollen studdsar fram och vattnet stänker upp på båda sidorna när vi slår i våg efter våg när vi kör ut i motvind. Vi får kryssa i mörkret mellan båtarna med sina ankarlanternor tända i mörkret och komma ihåg vilka som inte har då det var svårt att se i mörkret med saltvatten i ögonen. Stjärnorna lyser oskyldigt och vackert på himlen och det känns som de speglar sig i vattnet för där pågår som vanligt på kvällarna ett fyrverkeri av glitter med magisk mareld.

Vi hade dykt på ankaret innan vi hade åkt in så vi visste att vi låg bra, men man vet inte heller med andra båtar.

Väl framme vid pärlan så kändes det som att det var lite lugnare eftersom vi plötsligt var den båt som låg närmast berget varifrån vinden kom. Skönt, hann vi känna …….

Det tog dock inte många minuter förrän det kom en kastvind i sidan på båten så hon krängde och den rena disken kom flygande. Från det så ökade kastvindarna till att komma med allt kortare mellanrum och pärlan kastades fram och tillbaka. Två ankare i och vi kände att vi ändå satt bra men lite på min vakt blir jag när hon kastades så åt sidorna emellanåt och framför allt är det inte behagligt. Vindbyarna fortsatte att öka och enligt den senaste prognosen så skulle natten innebära byar på 42 knop så bara att hålla i och hålla ut.

Jag kan inte påstå att jag kände mig rädd mer orolig för det är sådana otroliga krafter när vinden går från ca 13 knop till dryga 40 på sekunder. När jag känner oro ombord så målar jag alltid upp ett värsta scenario i mitt huvud och gör en plan för vad jag tänker att vi kan göra OM det skulle ske, sedan delar jag den tanken med Svante som då brukar le åt mig men sedan bekräftar eller har en bättre lösning. Med när vi gjort det så känner jag mig alltid lugnare för då vet jag vad jag KAN göra. Det behöver inte vara svårare än så.

Dock var sova inte att tänka på …….

Så vi startade ett avsnitt av Criminal minds för plötsligt i vinden hade vi fått bra uppkoppling (något vi inte haft sedan vi kom hit!). Vid 03 tiden kändes det som det lugnade sig något och tröttheten kom över oss så vi bestämde oss att efter alla byar som nu kommit så hade vi inte rört oss så det kändes bra att gå och sova.

Efter någon timme ökade det dock igen och Svante bestämde sig för att gå upp…….

Ja det blev en lång natt och idag har vi varit lite trötta och tacksamma för att befinna oss i ”siesta land” där det är mer än tillåtet att ta sig en tupplur på eftermiddagen.

Vi har även konstaterat att vi är glada att ”Gullan” inte var kvar ombord. Gullan var den gulnäbbade särlan som Svante räddade i vattnet igår när den inte kunde lyfta av någon anledning.  Japp ”mr fågelräddare” var igång igen. Hon låg nämligen i Coccos tält på fördäck natten innan och vilade upp sig men fram på småtimmarna hörde vi hur det ”tassade” på däck och den hade vilat färdigt och kunde bege sig iväg. Vi var glada men Coccos saknade den. Denna gången var hon till skillnad från de andra gångerna, otroligt nyfiken på fågeln och ville vara nära den. Med det sagt så tror vi att trots storleken var det en unge som flugit iväg lite för tidigt och landat i vattnet och när den blev blöt blev den för tung för att lyfta, Coccos betedde sig nämligen som om det var en valp. (När vi sett gulnäbbade särlor förut här så brukar de ”springa” på vattnet för att få fart när de ska lyfta).

Så…..slutet gott allt gott!

En båt i viken släppte ankaret och gick till havs och låg utanför under natten och en annan, en barnfamilj gick in till färjekajen och la sig för att få skydd men ingen båt eller person kom till skada denna stökiga natt.

Å tänk vad fort det känns avlägset när allt är bra och rent fantastiskt igen efteråt…….

Varm kram

Sanna, Svante & Kapten Coccos