Sorry friends from the world but you need googletranslate ……..

Vill även varna för ganska långt inlägg finns även bilder på våra läkande skador om du är känslig för det.

Nu idag har det gått exakt två veckor sedan det small ombord, nästan på minuten inser jag nu! (började skriva blogginlägget i torsdags kl. 17.00)

Det känns som en evighet sedan och det känns som igår…samtidigt?!

Jag skall försöka att tänka tillbaka till dagarna efter smällen….

Jag kom tillbaka till båten strax efter kl tre på natten, full av smärtstillande och klarvaken, vi insåg båda att vi inte skulle kunna sova så vi gjorde ”guldmjölk” (varm mandelmjölk med gurkmeja,ingefära,kardemumma,kokosolja och svartpeppar) och knäckemackor sedan satt vi och pratade om våra upplevelser av olyckan och vad som hänt efter att dom separerat oss…Vid sextiden kom vi i säng och sov några timmar och jag var förvånad över att jag kunde ligga på rygg utan att ha mera ont, ja, jag var förvånad att jag inte hade mera ont överhuvudtaget, jag visste ju och hade sett att jag var skinnflådd på ganska stora ytor(båda höfterna och låren bl.a).

När vi vaknat så skulle vi iland med Coccos för en kortare promenad men bara att ta sig ur våran ganska höga säng (vi har förvaring under) i fören på båten var ett utmaning och gjorde rejält ont…Sanna och Coccos fick gå själva.

Vi hade inte fått med oss några mediciner bara recept men det fanns ju inget apotek öppet mitt i natten…..  men vi hade även fått stränga order om att komma tillbaka nästa dag något som jag tolkade som lördag eftersom jag ”släpptes ut” mitt i natten, men eftersom att Sanna skulle in för omläggning redan på fredag så övertalade hon mig att följa med, det hade ju dessutom vätskat sig en del från mina skador. Vi fick skjuts av Thomas och Regula, ett Schweisiskt par i marinan som vi känner sedan tidigare. Våra vägar korsades första gången på Azorerna, nu har de köpt ett litet hus här på La Palma men väntar på tillträde så till dess bor de på sin båt i marinan och vår lycka är att de inte bara är snälla de har köpt en liten bil också och vill göra vad de kan för att hjälpa oss!

Utan dem vet vi inte hur vi hade fixat att bo i båten denna första tiden.

Men nu går jag händelserna lite i förväg, när Sanna tog iland Coccos så träffade hon förstås personalen i marinan, (kontoret ligger precis intill ankomstbryggan) de undrade såklart hur det var med oss. Sanna hade ett bandage på hela vänsterarmen och jag hade båda benen inlindade upp till bröstet och båda händerna. De berättade att de stora turistbåtarna strax skulle komma in och tanka diesel så vi skulle bli tvungna att flytta båten in i marinan. Vi fick en plats längst in på insidan av en stor 50fots katamaran. Lika bra att få det gjort, så vi förberedde med tampar och fendrar, jollen hade vi ju redan på sidan så den fick vara kvar. En kille från personalen skulle ta emot oss på bryggan, det kändes bra.

Innan vi kastade loss så ville jag dock ta en titt under motorluckorna så att allt var okej…..men det var det inte, vårt vattenavskiljar-filter hängde löst  i bränsleslangarna. Jag fixade det provisoriskt men säkert med buntband, men det var inte helt enkelt med lindade fingrar då slog det mig att hantera tamparna vid tilläggningen kanske inte skulle bli lika smidigt som det brukar!

Men det gick fint, vi tog det förstås lugnt och sakta och sakta gled vi in på plats med Sanna som ”hoppilandkalle” förtöjde vi båten med några hastiga halvslag runt knaparna, sedan bar det iväg till ”sjukstugan” där vi blev mötta av samma personal som hade tagit emot oss kvällen innan. De tittade väldigt konstigt på mig, de tyckte helt klart inte om att jag inte var kvar på sjukhuset.

De tog bort alla bandage och tvättade rent oss, det var mycket pustande och ojande och en av de manliga sjuksköterskorna frågade om det var okej att han tog lite foton och han frågade efter bilderna som vi hade tagit dagen innan med vår telefon…det visade sig att han ville konsultera sjukhuset och det var helt klart att de tyckte att jag skulle dit igen…”okej, men inte om jag blir hem skickad mitt i natten” tänkte jag…..så istället blev det omplåstring och nya bandage varje dag i minst tio dagar, antibiotika och smärtstillande tabletter var åttonde timma…och samma behandling för Sanna men lite mildare medicinering.

Okej, ska vi hålla på att springa här och bli omlagda varje dag så är det lika bra att försöka göra det så smidigt som möjligt och vara hjälpsamma, resonerade vi…så till slut står jag på alla fyra som en jävla hund på britsen och blir omlagd, för att…stå upp, det får man inte!

Så bra blev det inte, men nåja, tänkte jag, det ska ju bara sitta till imorgon, då blir det nytt! Jag hann inte mer än tre meter utanför dörrarna så började bandagen halka ner och kompresser att ramla av!

Det var bara att vända om och gå in igen…

Sannas däremot satt kvar lite för bra och försämrade hennes cirkulation när armen svullnade!!

Söndagen var ändå lågvattenmärket med ny personal och en barsk sköterska i sextio års åldern. Hon var inte bara ryckig och hafsig utan slarvig också. Dessutom fick hon för sig att tejpa fast kompresser istället för att linda dem med lindor som tidigare och när jag och hennes kollegor protesterade ryckte hon bort dem vilket resulterade i att stora delar av den hud som fanns kvar runt såren rycktes bort och istället för kompresser så kom det nu fram stora ”blöjliknande” omslag som skulle lindas på plats!

Oj vad arg jag var i bilen på väg hem…….trött, hungrig, ont och arg!

Hemma på båten ser vi allt som behöver göras och som vi inte kan göra och det är lite frustrerande, lite försöker vi få ordning i salongen och sittbrunnen…. plocka undan sådant som vi inte behöver ha framme och slänga saker som är trasiga, har smällt eller luktar bränt. Vi hänger upp stora tyger runt sittbrunnen så att vi kan vara ute i utan att få sol på oss…snart liknar aktern ett beduinläger!

Vi har naturligtvis ringt och pratat med våra familjer, föräldrar, barn och bröder. Sanna har också kontakt med några vänner i Sverige och någon tycker att vi ska ta oss till Sverige och får Sanna med på noterna, vi pratar om det, är det ens möjligt, är det rimligt? Eller ska vi kanske försöka ta oss till en större ö med större sjukhus???

Vi bestämmer oss för att kontakta några gamla vänner som är läkare och konsultera dem..…de ser inga fel i behandlingen i detta läget men säger även att omläggningen är sjuksköterskorna bäst på. Dock skriver båda att vi skall vara uppmärksamma på komplikationer, det får inte bli infektion i såren och med uppmaningen om att minsta feber så ska vi ta oss till sjukhuset så bestämmer vi oss för att vi ska vara kvar på La Palma. Ännu en viktigt faktor i beslutet är ju även covid läget som ökat igen på öarna.

En av Sannas före detta kollegor skickar ner omläggningsmaterial som används vid brännskador i Sverige och agerar dessutom bollplank när Sanna tvivlar på sjukvården här, en annan av hennes vänner drar igång en insamling till oss, hon har insett att det här kommer att kosta en del, både sjukvårdsmässigt men också med att få båten sjöduglig, mycket kan vi laga och lappa ihop, trädetaljer kan vi byta eller laga men en hel del måste bytas ut , inte bara kablar och slangarna i maskinrummet, alla slangklämmor som utsatts för värme går inte att lita på, en ny spis kommer vi att behöva…det skulle krävas en tok för att vara med om det som vi har och sedan vilja ha samma eller ens likvärdig utrustning ombord…gasolen ska ut, så är det bara…….Varje dag kvar ombord på båten så upptäckte vi mer saker från explosionen som vi inte hade sett tidigare och hjärnorna gick på högvarv….hur mycket finns det inte då som vi inte ser…orkar inte??? Vi behöver komma härifrån….

Ännu en vän startar en auktion av en tavla…..(se bilden överst i inlägget som hon målade dagar före vår insident, vår skyddsängel).

Vi är överens ombord att vi ska stanna på ön men inte ombord, vi befinner oss i en fantastisk miljö med ren luft, grönsaker och frukt som mognar på plantan och inte i en kylcontainer på väg till Sverige.

Vi har inte sett en enda industri på ön, inte en skorsten…nu vet vi att det finns en…EN rykande skorsten på hela ön…och den är på andra sidan av det höga berget som delar ön i nordost och sydväst sidorna.

Så nu började vi söka efter en lägenhet på allvar men det är lättare sagt än gjort eftersom att det är högsäsong och de enda lägenheter som finns lediga är lyxiga och där vill de inte ha in några hundar…

Senare får vi tips av folk som har bott på ön att vi ska prata med alla vi möter så det gör vi och en av sköterskorna har en bekant med ett tomt hus MEN han vill inte hyra ut det kortare än sex månader, men vi gav honom ett erbjudande att hyra det en månad men lite dyrare, så dagen efter fick vi komma och titta…vi var beredda att flytta direkt men känslan när vi kom dit var ”studentlägenhet” inga möbler förutom säng och köksbord…så vi båda kände att flytta dit skulle innebära att vi skulle behöva fixa en massa…vilket vi normalt inte hade haft något emot men just nu kan vi ju inte, vi behöver vila och läka!

Så när vi kommer tillbaka till båten är vi lite deppiga men möts av ett meddelande att vi ska höra av oss till ett Holländskt par som vi tidigare har mött i marinan, de har en båt i marinan men bor i ett hus på ön och de har ett gästhus som är uthyrt men kommer att bli ledigt på söndag, vi får några bilder och tackar ja direkt, obesett och utan att veta vad det kostar, men vi behöver komma av båten och känner att vi lägger för mycket energi på att söka boende.

Nu har jag gått händelserna lite i förväg igen……så tillbaka lite igen då….

Måndagen fyra dagar efter olyckan innebar att vi fick byta från ”sjukstugan” (även kallat akuten här) till en vårdcentral en våning ovanför…ny personal, snäll personal…men också ovan personal, de var inte alls förberedda på omfattningen av våra brännskador…det var mycket oj oj oj när jag lindade av bandagen, något jag envisas med att göra det själv eftersom att det ibland sitter fast i såren och jag känner var och när det behövs sköljas med koksaltlösning för att det ska lossna…och för att hela och rena lindor inte ska hamna i papperskorgen! (jorå, jag har återvunnit ett gäng)

När alla bandage kommit av rusade sköterskan efter sina kollegor och det startades ett tjattrande som resulterade i att ett par helt andra sköterskor tog över och smorde in och la om såren.

Varje dag blir vi omlagda (en procedur på drygt tre timmar) övrig tid försöker vi att vila men det är inte så lätt, allt det vardagliga ska ju funka också…man behöver ju äta och ha det drägligt ombord…vi gör båda vårt yttersta och hade vi inte haft stugan att se fram emot så vet jag inte hur vi hade fixat det, Sanna får ensam ta hand om Coccos under den här perioden, Coccos som är fantastisk, hon känner att något inte är som det brukar och är keligare än någonsin.

Såren läker…sakta först men snart så ser man ny hud på ytorna som tidigare varit ”köttiga”, Sannas arm går dock åt ”fel håll” den svullnar och ser lila-blå ut så in med en ny läkare som tittar lite på den men bedömer att det inte behövs antibiotika utan att det är mer troligt inflammation än infetion…och han har rätt, efter bara några  dagar är den bättre, inte bra, men bättre!

Tålamod…vi är båda utrustade med den egenskapen och nu sätts den på prov…vi behöver ha tålamod och låta kropparna läka i sin egen takt.

Hela tiden under den här perioden pratar vi mycket om vad som har hänt, det som vi har varit med om…och inser vilken otrolig tur vi har haft på så många plan, inte bara att vi fortfarande lever och att båten fortfarande flyter…det är nog helt naturligt att man tänker på allt som skulle kunna ha hänt om…

OM Sanna inte hade haft fötterna på bänken utan suttit med hela sidan mot öppningen, OM jag inte hade haft läsglasögon på mig, OM Coccos hade varit nere i båten, OM det hade hänt på natten, OM inte alla luckor hade varit öppna i salongen…osv.

Vi hade tur……hade vi varit utrustade med ett lite klenare psyke så hade vi nog blivit religiösa nu!!

Jag är utrustad med en hjärna som vill lösa våra praktiska problem! Ska vi kunna bo ombord så behöver vi kunna laga mat så jag börjar undersöka vilka typer av kök som finns förutom gasol…fotogen, sprit, diesel, induktion…….. alla för och nackdelar överväger vi. Det ena som vi är överens om är att gasolen inte är ett alternativ för oss längre, inte ens om vi bygger om hela köket.

Så kollar vi hur marknaden ser ut, här finns det bara gasol, vi hittar inte ett enda alternativ till gasol…så det blir det hederliga Svenska konceptet ”Blocket” som blir vår räddning, där finns vårt kök, en dam har fått el i sin sommarstuga och bytt spis, nu vill hon sälja sin gamla men fullt fungerande Origo spis (med ugn) vi visste faktiskt inte att dom fanns innan.

Så var det dags att lösa nästa ”problem” att få ner den hit till oss för en rimlig peng, vi har ju hört alla skräckhistorier med paket som har fastnat hos tullen, och vi har några egna tråkiga erfarenheter med paket som skulle komma från grannön Teneriffa men aldrig kom fram!

Vi chansade och hörde av oss till Anders Eriksson (förste svensken som seglade jorden runt nonstop) som med sin båt Malala ska ut på nya äventyr, första etappen ska gå från Sverige den 22 denna månad och till just denna ögruppen (eftersom att han har ett hus på Gran Canaria)

Jodå, han kunde visst tänka sej att ta med sig vår spis ombord om den levererades till båten innan avfärd. Så med hjälp av min bror hämtades spisen i Nynäshamn, han förde sedan ”stafettpinnen” vidare till Jönköping där den togs över av mina föräldrar som tog med den hem till sig i Vänersborg, där är den nu i skrivande stund, på rätt sida av landet…

Som du som läser redan har förstått så hade vi inte klarat detta utan all fantastisk hjälp som vi har fått!

Allt från donationer, stöttande samtal och meddelanden, hjälp med logistik, öppnade dörrar, uppmuntrande hamnpersonal och sjuksköterskor, skjutsande till sjukstugan och mataffärer…allt i en härlig symbios!

Denna fantastiska kärlek och omtanke…det finns hopp för mänskligheten!!

Nu har vi snart bott i stugan i en vecka, och den var värd att vänta på, (åter igen hade vi tur) visserligen så är vi mest utomhus på altanen som har en stor markis men vi njuter av lyxen att ha rinnande varmvatten i kranarna, en egen toalett och dusch…och t.o.m. en tvättmaskin!

Och sängen…en stor dubbelsäng, man kan ligga åt vilket håll som helst utan att få fötterna över kanten…(vår säng är 1 m bred och det tycker vi är mysigt i vanliga fall men det har varit långt ifrån vanligt de senaste 2 veckorna…..)

Inget av detta som vi är vana vid ombord

Coccos har fått nya vänner också, familjen som äger stugan bor i huset bredvid och de har två hundar som nu är som två systrar för Coccos!

Så nu börjar vi tro på ett lyckligt slut på det här lite väl spännande äventyret…mot nya äventyr och ja, vi känner oss övertygade av att änglar finns!!! Vi har mött så många här och fått magiskt stöd från många av er på avstånd……….

Varm kram från oss till dig…..

Vid tangentbordet denna gången Svante…….. från soffan….Sanna & Kapten Coccos

Mer om auktionen av tavlan Angel av Anna Jansson hittar du på vår fb sida <3