Tiden går och nu har det gått över 1 månad sedan det small ombord och det har varit rätt tyst från oss men för den saken skull långt ifrån stilla.
Första veckan i huset hos Willem och Sandy var så skön, att bara få landa, få distans och få utrymme. Fullt påklädda sittande i skuggan……något vi sällan gör annars men så fick det bli för att vara rädda om den nya huden.
Sen kom den fruktansvärda branden…..jag skrev ett inlägg efter det men publicerade det aldrig…..det tog liksom emot med ännu en katastrof så nära. Beredda för evakuering med det nödvändigaste packat stod vi i timmar och tittade på eldens framfart inte långt ifrån oss. Men vi slapp evakuering och våra vänners hus var inte i fara……dock såg vi dagen efter att branden hade varit betydligt närmare än vad vi först hade trott…..ca 500 meter från den enda utfarten från huset.
”What is it with you guys? First the explotion now this fire!! Are yu bad luck or what?” Sa vårt holländska värdpar med ett leende på läpparna. Svante vände det dagen efter till att det är tvärtom……överleva en gasolexplotion ombord med så pass lite skador både på oss och båten och sedan ha en så stor eld så nära utan att hamna mitt i den, det är tur 😉
Dock tog även denna händelsen otroligt på våra krafter rent psykiskt. När kropparna läkt så slog den mentala tröttheten in med full kraft. Mardrömmar om explotionen var också en del så klart.
Vi får många frågor nu om hur vi mår och hur det går med läkningen och statusen idag är att huden läkt helt och det är bara färgnyanser i huden som fortfarandet vittnar om vad vi varit med om. Huden är dock väldigt skör så på händerna går det lätt, ofta och gärna upp med små sår men det är ju som det är.
Sista veckan som i bodde i huset så blev jag riktigt dålig av något jag antingen ätit eller stress ( ingen annan var dålig). Då passade Svante på att åka ner lite mer till båten för att fixa, laga och reparera. Städa undan det nödvändigaste så vi skulle kunna flytta tillbaka ombord…..
Tyvärr dök ju ett litet problem upp när han var där och skulle provstarta motorn som nu inte alls ville starta. Svante gick från mardrömmar till motordrömmar, läste på nätet, fick ideer, blev hoppfull, testade ideér, blev besviken……
Så när det var dags för oss att flytta ner till båten igen så fungerade motorn fortfarande inte men Svante hade kunnat få fram att problemet var elektriskt.
Det är nu nästan 2 veckor sedan vi flyttade tillbaka, 2 veckor fyllda av arbete på båten för Svante medan jag kastades in i arbete. Ja det är ju så att vara egenföretagare och jag hade en barnyogautbildning på distans som skulle starta 5/9 så mycket att förbereda för det. Mitt i allt denna lite kaosartade och känslofyllda återkomst så ville marinan dessutom att vi skulle flytta på båten!!!! De förstod vårt problem och lovade om vi inte fick igång motorn så skulle de hjälpa oss en dag när allt var lugnt och alla som arbetade var på plats. Så okej det skulle nog lösa sig….
Som tur var så behövdes det inte för plötsligt efter en lunch när Svante satt och deppade för att han inte hittade felet så gick jag ner för att få lite härlig distans healing av min vän Anna. Jag hann precis lägga mig i sängen när motorn morrar igång och en lycklig Svante dyker upp i nergången…..haha…..han hittade plötsligt felet!!
Några kopplingar på flera sladdar hade blivit skadade av värmen men det syntes inte så där dirket vid första anblicken. Det är fortfarande inte fixat men det går att kringgå just nu när vi vet var det är tills vi hittat nya så i tisdags kunde vi lugnt och stilla flytta båten till vår nya plats..
Hur det känns att vara tillbaka?
Skönt! Är ju vårt hem, så det känns som att komma hem. Saknar dock det stora badrummet lite….haha…..och lite yta för det kändes lite rörigt först att komma ner med alla saker vi haft med oss……Vi behöver ju lite att pyssla med för våra kreativa hjärnor och för vårt välbefinnande.
Vi har båda våra saker som känns jobbiga fortfarande. För mig är det när jag sitter i sittbrunnen och Svante ska fixa med något eller när något smäller till även på avsånd. Jag hoppar högt och det tar lång tid att få ner kroppen igen. För Svante är det varje gång han öppnar dörren under diskbänken…..
Allt är ju så klart logiskt och kommer ta tid.
Nu längtar vi till att ta steget och ta ut båten och provsegla henne och oss…..
Vi får se när det blir, vi har betalt för en månad till här för att inte stressa oss själva och för att fortsätta återhämta oss. Vi vill ge oss tid att känna in vad vi vill och behöver.
Vi lägger små videos om saker vi gör i vår Youtubekanal samt försöker göra lite kortare inlägg på vår Facebook sida Black Pearl of Sweden om du undrar vad som händer. Men som sagt har vi fortfarande endel att stå i på olika sätt och prioriterar sedan mycket återhämtning med reflektion tillsammans. (Vi har bl.a passat på att åka till öns “huvudstad” Santa Cruz vilket var mysigt samt bjudit våra änglar på plats på middag vid olika tillfällen. Först våra värdar Willem och Sandy från Holland och nu i veckan även Thomas och Regula, vi hade inte klarat detta så bra som vi gjort efteråt utan dem).
Orken finns inte alltid att dela allt som jag hade tänkt och önskade <3
Tack igen för allt stöd och all omtanke!
Ni får såklart gärna fortsätta att höra av er även om jag “klagar” lite över orken…..vi läser och det betyder mycket sedan svarar vi när ork finns 🙂
Varm Kram
Sanna, Svante & Kapten Coccos
OBS! Jag ska försöka sätta ihop en video från lite av våra återhämtnings veckor och bilder på hur fint vi läkt kommer med snart 🙂
Glädjande och läsa & se att Ni alla tre läker. Huden. Motorn. Tankar. Allt läker. Er coola närvaro mellan raderna, ger hopp. Inte bara när man hundratals mil bort lider med Er. Utan även att livet till sjöss säkerligen tar fram det bästa. De tålmodigaste och de finurligaste hos människan.
Att sitta hemma i sina egna tankar och problem och läsa om Er värld… ger perspektiv. Allt handlar inte om “stamrenoveringar”, bussar och åldrande mödrar. De finns andra sätt att tackla vardagen. De finns andra sätt att prioritera sina “bekymmer””. Uppenbarligen ger explosioner och bränder en känsla av misströstan. Men denna trio Ni format genom åren, har skapat en okrossbar kombination av lust och fägring stor. Ni tillåter vandra att vara lessna. Ni tillåter varandra att längta hem. Ni ger varandra distans. Alla dessa glasklara “tillåtelser” skapar samhörighet och en vilja av stål.
Jag läser inte så mycke om Kapten Coccos… i de senaste bloggarna. Men Jag förstår att han lever och har hälsan. Kapten Coccos tankar när de small, måste ha varit fulla av förvåning och rädsla. Om Jag har rätt så ligger han på sin plats och håller ett extra öga på husse & matte i detta nu. Precis som Ni gör. Er trio håller ögonen på varandra.
Era fortsätta äventyr på de sju haven, kommer givetvis präglas av de senaste händelserna. Längtan ut till havs måste vara växande… Längtan att återigen surfa på vågen parallellt med delfiner och glittrande solsken. Att återigen lämna land och återigen lägga blicken på horizont-linjen.
Jag tror och är säker på att det stolta segelfartyget “Black Pearl of Sweden” återigen kommer att glida fram. Bryta igenom. Frakta sin dyrbara last till nya mål. Nya strandhugg. Nya bekantskaper.
Jag vill att Ni å Mina vägnar kramar och pussar Willem, Sandy, Thomas och Regula. Ge dessa räddare i nöden Min djupaste tacksamhet. Tack! Att Er trio vaggas i deras sköte och kärlek, är balsam för själen och skänker hopp om människor.
Läk nu! Laga nu! Lev nu!
Med höst i faggorna.
/Staffan