Så var det då äntligen dags för premiärsegling med ”Blå valen!”

Vi har pratat om det länge men lite fastnat i ”ska bara” läget……ett förädiskt läge när det handlar om att komma iväg eller att få något gjort.

Senaste veckan så har jag känt och nämnt för Svante att jag känner att även om vi njuter av vårt liv, vår vardag, har kul osv så är det ändå något som saknas…..vi har ju trots allt valt detta livet för att vi mår bra av friheten att kunna röra oss när vi vill – att inte bli fast i vardagslunken. (Vill tillägga att det inte är något fel på vardagslunken – vissa mår jättebra i den, av den men den passar inte våra personligheter – den begränsar oss och ger oss inte energi på rätt sätt – vi är alla olika.)

Jag har också insett att den känslan också har en del i att det känns motigt och lite svårt att dela från vår vardag……den är inte ett ekorrhjul men mycket rullar på och det gör att vi båda hittar andra saker att fokusera på som tar oss framåt på olika sätt…

MEN…..så igår så bara bestämde vi oss på morgon för att nu, nu var det dags för en premiärsegling.  När vi bestämt oss så kände jag mig som ett barn på julafton!

Efter nästan ett år liggande still ( bortsett från stormdagen) så var ju inte båten så välstuvad precis……haha…..visst var det inte mycket vind 7-10 knop men vi vet ju det kan bli annorlunda när man är ute och det kan gå fort så snabba ryckt att få undan så mycket som möjligt. Det är mycket bra med extra rum då som bara används för förvaring ( det ena) och yoga ( det andra)….bara att lägga in där på sängarna så ligger det bra. Vi skulle ju dock bara vara ute några timmar.  Svantes verkstad var väl störst utmaningen men det löste han bra det med.

Detta var ju inte bara premiärsegling med ”blåvalen” utan även premiärsegling för Kapten Yogi. Han har ju bara ”åkt” båt innan ( dvs när vi motorgång). Det märktes att vår energi smittade honom så han var rätt uppspelt när han försökte hjälpa Svante med tamparna i fören till bojstenarna……haha….jösses….Kapten Yogi älskar tampar och vill gärna hjälpa till och dra i dem. Vi satte jollarna i bojstenen så de kunde ligga kvar tills vi kom tillbaka. Lite nervöst frågade jag Svante hur han ville göra – ville han att jag skulle släppa tamparna och han köra ut ur ankarviken eller tvärtom. Han tittade tvekande på mig och sa; ”känns det ok för dig så är det nog bra om jag släpper tamparna för det är lite tajt där när vinden ligger på”.

Jag har oroat mig för detta förut med denna båten……kommer jag någonsin kunna köra den när den är så stor…..men nu kände jag bara JA – jag vill!

Hade jag inte fått känna på henne och provköra lite när vi gick ur marinan sist och tog en sväng för att köra motorn så hade jag nog inte gjort det.

Det gick hur bra som helst. Vi gled ut ur ankarviken…..känslan av att vi är på väg,  om än så bara för dagen infann sig fort…..äntligen! För det är ju så att detta är ju ett steg närmare att komma vidare.

När vi kommit ut en bit och Pasito Blanco försvann allt mer bakom oss så ökade vinden något mer än förutspått så vi sa att vi nöjer oss med att ta ut genuan idag och känner hur det känns. Sagt och gjort! Motorn fick gå  fast utan gas eller växel i – bara för att testa den en längre stund. Är något knas så är det ju bra om vi upptäcker det nu.

Vi gled fram i ca 3,4 knop i snitt på halvvind och inte en lutning i båten. Vi tittade ganska snart på varandra och var överrens om att mesanen kunde vi allt ta upp den med.

Mesanen gick lite trögt och segelinfästningen lossnade, men en kreativ Svante löste det snabbt.

Vi seglade igen….lyckoruset går inte att sätta ord på…..det var som om något vaknade i kroppen på oss båda…något som varit nertryckt alldeles för länge. Oj vad det här får oss att må bra! Ren och skär lycka!

Trots att motorn gick så vi inte fick den riktiga tystnaden så var det magiskt!

Kapten Yogi hade hittat en plats och lugnat sig, ganska snabbt somnade han – precis som Kapten Coccos brukade göra.

Vi fick helt klart mersmak! Det gick jättebra men några saker upptäckte vi som behöver förbättras och det är ju kanon att vi ser det. Nu vill vi fixa det och sedan ut igen, mycket snart.

Precis när vi hade slått så ser jag en stor sköldpadda en bit bort i vattnet. Jag har aldrig sett det så tydligt på avstånd förut. De brukar se ut som skräp först och först när man närmar sig ser man att det är en sköldpadda, men här var det tydligt med huvudet som stack upp. Jag bad Svante filma även om vi tycker det är viktigast att se själv och njuta av stunden – å ja det var det vi gjorde……han hade min mobil i handen med kameran igång men han hade noll koll på var i bilden sköldpaddan var…haha…..Vet du om det kan du se det på filmen 😉

När vi kom närmare dök den och försvann – men så vacker – så magiskt. Lyckotårar kom i mina ögon över hela situationen – hela dagen.

( Jag kollade när vi kom tillbaka vad det betyder enligt Solöga  och det stod så här; ” Ta det lugnt och ta ett steg i taget. Ha inte för bråttom. Min gåva till dig är att du bär på världens visdom inom dig. Förutom det uppenbara att inte ha för bråttom så handlar det om att ska svaren inom dig själv istället för på yttre plan. Lyssna till dig själv och inte till andra.” Kändes som en vacker påminnelse i allt)

Vi försökte kryssa tillbaka då vinden vridit sig något, det gick nästan men när vinden gick ner till 3-4 knop, ja då funkade det inte så bra längre då vinden dessutom var nästan rätt framifrån. Vi tog ner segel och dök i vattnet en i taget! Ljuvligt skönt i det otroligt blå havet. Tänk att det kan skilja så på färgen bara en bit ut från land.

7 timmar senare styrde vi in i ankarviken igen mot våra jollar. Jag kunde enkelt fånga tamparna med båtshaken så vi slapp ankra bredvid utan sätta dem på plats i fören direkt.

Vi är på väg……vår nya resa har bara börjat…….kanske verkar självklart när vi valt detta livet som båtnomader….men de senaste 4 åren har inget varit självklart med pandemi, gasexplosion, vulkanutbrott och storm……så vi säger bara tack till er som väntat in oss…..vi hoppas att detta ska ge oss ny energi att dela med oss mer av vårt liv igen <3

Varm kram

Sanna, Svante & Kapten Yogi