Det är skillnad på stenar och stenar, man kan hitta en vacker sten på en strand och man kan få en sten i skon.

Men det är inte den typen av stenar som jag skall skriva om nu utan om våra bojstenar (ja vi kallar dom så även om vi inte har någon boj i dom).

En av alla orsaker till att vi är ständigt återkommande till den här viken på Gran Canaria är att här på botten så finns det ”bojstenar”, det är ferrocement-block på 1X1m och ca 60-70cm höga, några med ingjutna öglor, några med hål rakt igenom eller som det vi sitter fast i nu som har två ingjutna kättingslingor som fästpunkter.

Dom är kvar här sedan hamnen byggdes (för ca:30 år sedan) har vi fått höra, hur många det finns vet vi inte riktigt, jag trodde att vi hade koll på alla (sju) men så en dag när jag och Yogi var ute och paddlade så hittade vi en ”ny” en bit bortanför dom andra. Stenarna följer absolut inte något mönster så jag har lite svårt att se hur dom skulle ha haft någon funktion vid bygget av hamnen.

Kort sagt så ligger man hyggligt tryggt här (även om vi oftast släpper i ankaret när vi lämnar båten för mer än för en hundpromenad).

När vi i vintras hade en storm låg vi här, på just den här ”bojstenen” (med denna båten) och då slet det och drog så kraftigt att den ”ställde” sej på högkant!!

Så har den stått sedan dess och vi har känt oss trygga med det.

Men så för ett tag sedan så hade vi en kulingperiod och lite svall och för att kunna sova tryggt så la vi i ankaret som en extra säkerhet (”ett bra ankare är den bästa huvudkudden”) vinden mojnade och då följer båtarna tidvattnet vilket innebar att våran ankarkätting sträckte ut längs sidan av stenen.

Som vanligt så såg jag inget problem i det och lät det vara så någon dag tills jag skulle ta in kättingen och det var tvärstopp!

Nu var det vår och vi hade planerat att segla vidare till Madeira, ni skall veta att jag slet och drog en stund innan jag tog på mej cyklopet och dyk ner för att se hur jag skulle lösa problemet.

Döm om min förvåning när jag såg att stenen hade lagt sej tillrätta igen…över vår ankarkätting!!

Jag citerade genast en av Thåströms texter. ”Fan fan fan.

Det är två helt skilda saker att sitta fast i en sten och att sitta fast under en sten.

Eftersom att jag är en praktisk person så började jag genast överväga en hel massa olika sätt att få loss vår kätting, omedelbart så insåg jag såklart att ankaret aldrig skulle kunna komma under stenen men att gräva längs den ena sidan och dra ut den borde gå, jodå, vi har en spade ombord, en ihopfällbar aluminium spade.

Det är inte mer än fyra meter djupt vid lågvatten men efter några timmars grävande och sand som hela tiden ”rinner” tillbaka så hade jag inte kommit någon vart över huvud taget! Ny plan!

Tanken att klippa kättingen dök upp ganska snart, men det tar emot att korta av en fin drygt femtiometer lång kätting. En annan idè var att helt enkelt lyfta stenen med hjälp av tidvattnet.

På ”ankarsidan” av stenen så stack kättingen ut drygt femton meter så det var inga bekymmer att lyfta upp ankaret på däck och lossa det och sedan släppa ner kättingen till botten igen…nu hade jag en ny ide, jag la ut ett av våra mindre ankare i samma riktning som kättingen låg, med bara tre meter kätting och ett block.

Därefter fäste jag ett rep i ankarkättingen (alldeles nära stenen), repet gick sedan utefter botten till blocket och därifrån till vårt ankarspel och eftersom att vi fortfarande satt fast i stenen så rörde vi oss inte en meter, med spänd förväntan så började jag ta hem på repet lite i taget, det blev en rejäl tålamods prövning och många dyk för att se så att kättingen löpte in under stenen utan att knixa sej och för att knyta om repet…men skam den som ger sej, planen fungerade, kättingen kom ut ett par decimeter i taget.

Som ”tidsmiljonär” så var det bara att låta det få ta sin tid och göra nya seglingsplaner. Att segla till Madeira la vi ganska snart på hyllan efter att ha missat några bra ”väderfönster”. Ska vi dit så vill vi inte bara komma dit och vända, nu tog vi istället sikte på att komma till öarna åt väster…

Dagen som hela kättingen låg på däck och ankaret var tillbaka på plats (ja, vi passade såklart på att vända på kättingen) var en otrolig lättnad, nu var vi ”fria” igen!

Jag ska villigt erkänna att jag tycker om sådana här problem/bekymmer som kräver nytänkande och egna lösningar (visst hade vi kunnat anlita en bärgar-firma som tagit hit en arbetsbåt och lyft stenen med en winch så hade det varit fixat på en dag, men då hade vi gått miste om känslan av att ha fixat det själva).

Så nu är vi tillbaka på ”ruta ett” igen…nu älskar vi ”våran” sten igen!

Nu är vi redo att kasta loss och styra väster ut…men just nu är vädret kass, mellan öarna blåser det som satan och vår erfarenhet säger oss att vi är dumma om vi ger oss iväg nu bara för att vi kan…det är sällan värt det. Bättre väder kommer till den som har tid att vänta.

Och det är ju inte direkt så att vi sitter sysslolösa och rullar tummarna medans vi väntar på att vädret ska lugna sej något, nä Sanna jobbar med både det ena och det andra och det finns alltid saker för mig att göra på båten och jag får lite små syjobb i marinan.

”Tid är det enda som vi har råd att slösa med”

Skepp o hoj!

Svante ( Sanna & Yogi hälsar)