Då har olyckan varit framme igen men denna gången var det inte för oss även om det påverkat oss.

Jag ska ta det från start…..

Senaste månaden har varit rätt intensiv med jobb ( på båten så väl som annat) blandat med socialt umgänge med seglare på väg att göra sitt livs äventyr och seglar över Atlanten men även en del kära återseenden som Anders “Malala” Eriksson och våra vänner Lars och Jolita.

Dags för resa igen…

Jag flög till Sverige igen i mitten av förra veckan för att hjälpa till inför och såklart delta på mitt barnbarns dop. Det var en låååång flygresa. Det blir lite så om man ska få tag i billiga flygbiljetter nu så blir det med mellanlandning. Eftersom det är som det är så har jag gjort det till en grej att prova på olika flygplatser, nya upplevelser. Denna gången blev det en natt med 7 timmar i Dublin. Jag hade fått till mig att är man på Irland ska man ju dricka Guinness. Så när säkerhhetskontrollen öppnade vid 04.00 och jag hade tagit mig igenom så tog jag mod till mig och hoppades att ingen skulle titta allt för snett på mig när jag nu tänkte köpa en öl i gryningen ( mitt flyg skulle gå 6.50). Jag behövde inte oroa mig 🙂 När jag kom till “flygplatspuben” så var den överfull med människor och de flesta drack just Guinness. Atmosfären var enorm! Jag hade tänkte jobba lite men det gick inte. Jag var helt betagen av stämningen som kändes som en afterwork. Sorlet, människorna, dofterna och de fula jultröjorna……haha…..ja allt. Jag struntade i att ta upp datorn och bara njöt i full närvaro av alla intryck som jag inte hade väntat mig vid klockan 04 en onsdagmorgon.

Rapport om sämre väder i ankarviken

När jag landade i Köpenhamn på onsdagsförmiddagen så fick jag ett sms av Svante som berättade att det varit en tuff natt. Det hade varit en del svall och vind. Vi fortsatte ha kontakt på messenger som vi brukar och på torsdagen var det lite värre. Jag fick en bild av våra vänner med båtar som såg ut att ankra rätt nära oss. Den ena var vår amerikanske vän Dave så det var säkert okej men den andra verkade konstigt. På torsdagskvällen pratade jag med Svante på messenger och han berättade att det hade kommit ut en båt från marinan som han kände igen. Det verkade vara spanjorer ombord men inte marineros. Flaggan var tysk. De bara släppte ner ankaret och hoppade sedan i vattnet och simmade iland!!!! Då det var en del svall och styvkuling så sa Svante att det kändes nästan som om de ville att den skulle hamna på land. Lätt tänka försäkringsgrej……men samtidigt trodde han inte det var ägaren som hade varit där. Han fick sedan även veta att man hade kört ut båten från marinan av någon anledning för att någon annan skulle ha den platsen. Jag fick även höra av vänner i ankarviken hur de också tänkt samma som Svante när de såg ankringen.

När Svante kom upp på fredagsmorgonen så hade båten draggat en del och några vågor senare så låg den på stranden. Vinden hade nu lagt sig och det vara “bara” rejält svall kvar (du kan ana det lite på filmen där vår båt syns och den andra ligger på stranden bakom).

Jag kände hur det knöt sig i magen på mig när jag såg bilderna och videosarna som skickades till mig från vänner i ankarviken och även de på land……..så mycket känslor och minnen som bara drog över mig. Sen kom oron över Svante som nu var där på båten själv men med fungerande motor nu vilket ju kändes bra ändå och många vänner runt om.

När vi pratade berättade han att han hade tagit jollen och plockat saker i vattnet som flöt och då kom tårarna…..Han berättade att detta berörde honom mycket mer än vad han var beredd på……Det är snart ett år sedan vi hade vår olycka så det har såklart gått tid men det är starka känslor som sitter i våra kroppar och det är samma ankarvik, samma strand……att se någons saker flyta omkring triggar för oss direkt känslan av hur det var…….

Men…..nu verkar det inte riktigt som att det är likadant här men vi vet ju inte. Ägaren dök inte upp. En av de som ankrade den dök sedan upp med polisen på stranden och senare kom räddningsbåten och här börjar något som vi reagerar starkt på……

När dåligt blir värre

När räddningsbåten först dyker upp så pratar de med de som är på sina båtar i närheten och ber dem flytta sig för de ska dra ut båten. Svante och vår båt låg mitt framför (som du ser på filmen). Han blev tillsagd att gå in till kajen för de vill ha så lite båtar som möjligt i viken. Svante får hjälp av vår vän Lars att ta in pärlan dit, vilket kändes skönt för mig för han var tvungen att ha båda jollarna med sig och Yogi som kan vara lite stökig när vi gör saker han inte är van vid och extra händer på denna stora båten är såklart bra. Lars nummer 2, på en mindre båt la sig sedan utanpå Black Pearl.

Räddningsbåten fäster sedan en lina i segelbåten som ligger på stranden??? Och börjar dra den ut i ankarviken!!!! Vi vet att det ligger stenar där och mycket riktigt så sjunker båten när det blir lite djupare. När båten sjunker innebär det att de inte längre klarar att dra båten utåt. De får ge upp!

Kvar ligger båten nu under vatten och diesel sprider sig i hela viken och ännu mer saker flyter nu omkring när båten är vattenfylld!!!!!! Varför tömde man inte tankarna innan man gjorde detta om det nu skulle göras på detta sättet över huvudtaget? Varför dra ut en båt i vattnet utan att man kolla om den är hel och så det inte ligger stenar längs vägen ut? Detta är frågor som alla som såg detta nu ställer sig, inkl mig som bara sett det på film. Hur tänker du när du ser det?

En kille på rödakorsets jetski kommer in i marinan när räddningsbåten gett upp. Svante frågar honom om de kan gå ut igen men får svaret att de ska komma tillbaka med luftkuddar för att få upp båten som nu är ett vrak. Så Svante och Lars ligger snällt kvar. De kommer inte tillbaka den dagen…….Svante fortsätter att ro ut med jollen och hämta saker som flyter men han är ensam om det. Ägaren syns fortfarande inte till och inte heller de som ankrade den?

Det finns också människor som är nyfikna och tittar och pekar, några samma som när vi drabbats, men som bara går och tittar. Varför kan man inte hjälpa till när man ser detta? Även om man inte känner personen? Även om det skulle vara en försäkringsgrej så har naturen inte gjort något ont! Att hjälpas åt att få undan skräp ur vattnet borde väl vara självklart, det ligger väl i allas intresse???

Ursäkta men som du märker så går jag igång lite på detta……Tilläggas ska att vi hade många som hjälpte oss, fler än de som bara vara nyfikna på ett fult sätt men här fanns ingen som tog tag i det. Det var dåligt väder så det fanns inte heller några strandbesökare, vilka annars brukar kunna vara måna om att hålla rent och plocka när de ändå är på stranden. Men det gör ont att se och känna detta för det fantastiska havets skull och allt liv som finns där.

Helgen gick och räddningsbåten kom inte tillbaka?? Troligen för att det var helg…….

På söndagen hade vädret lugnat sig mer och Lars kastade loss för sin Atlanten segling (fair winds Lars på Dreamcatcher) och Svante bestämde sig för att gå ut och ankra igen då han inte sovit så mycket vid kajen då det ryckt och slitit i tamparna.

Då denna nya Black Pearl inte har bogpropeller och är svår att backa med för det behövs fart så var jag lite nervös för detta. Men Svante löste det på Svantes vis….haha……Han hade tänkte be någon vara med ombord men när han började förbereda kom en av de unga marinerosarna i deras rib och frågade om han behövde hjälp. Han sa att han gärna fick vara i närheten och berättade hur han tänkte göra.

Nu ska ni få höra…..

Vinden låg på från öster, alltså rakt in i marinan och i aktern på båten. Svante hade kort tamp i fören och släppte aktern så aktern föll ut med vinden och till slut kunde han släppa fören och hon hade då vänt runt och han kunde köra rakt ut. Marinerosen behövde inte hjälpa till alls. Behöver jag nämna att han var rätt nöjd och glad när vi pratade precis efter detta 🙂 Med all rätt!

Han ankrade långt ut för att inte vara ivägen när räddningsbåten skulle komma tillbaka sen när det nu skulle bli. Där borta där dem la sig så var vattet ok så han kunde dyka på ankaret och Yogi kunde äntligen få bada igen. Han är ju van att bada minst 1 gång om dagen så det var konstigt för honom att inte göra det i flera dagar.

Igår måndag dök räddningsbåten till slut upp. De körde fram och kollade vraket och åkte sen in till tankbryggan i marinan, efter en stund körde de även därifrån????? Så inget hände nu heller.

Vem ser till havets, naturens bästa?

Det vi nu vet efter att Svante pratat med chefen i marinan är att ägaren har fått de miljöböter som nämndes för oss om vi inte skaffade en plan inom 24 timmar och tog bort båten inom 3 dygn. Så de antog att ägaren inte är där och plockar saker pga av det????

Men då undrar jag, tror jag kan säga vi………borde inte någon annan gå in för naturens skull då? Eller vart går pengarna? Det känns så galet konstigt att man inte gör mer för naturens skull i detta. Jag menar böter hjälper ju inte naturen att tycka att det är ok med massa diesel och skräp? Naturen mår inte bättre av pengar, naturen mår bättre av agerande!!

Jag gillar inte att komma med pekpinnar och vill inte tänka på detta som det häller, men visst är det dömande kanske och jag ogillar vara dömande med men det gör så ont å naturens vägnar att se hur detta har hanterats. Det gör mig arg! Sen vet jag hur mycket vi själva slet för naturens skull förra året och sen se att andra bara skiter i det – då menar jag inte bara ägaren för den personen vet vi ju inget om, kanske är sjukdom eller annat så det är svårt att dömma, men har man en lag där det blir böter så borde ju något ske för naturens skull sedan.

Jag älskar orden “tillsammans kan vi göra skillnad” för det är verkligen så i otrolig mycket och det gäller även sånt här! Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Ser man skräp i vattnet, som inte ska vara där – ta upp det – det kostar inget men havet är dig evigt tacksam och det gör skillnad!

Nu ska jag andas lite efter att ha skrivit av mig………..kanske är jag lite extra frustrerad för att jag inte är där och kan hjälpa till också.

(Jag tittade precis på webbkameran och båten ligger kvar i vattnet och räddningsbåten var inte där)

Förresten…..dopet blev jättefint!

Varm kram från mig i kylan

Sanna