Ja Svantes segling från La Palma till Teneriffa som jag lovade ju att återkomma med blev helt klart ett seglingsäventyr med skruv!

Jag erkänner, jag var lite nervös när han skulle ta ut den där stora damen (läs: båten) på egen hand från hamnen. Vi låg rätt långt in, utan bogpropeller, och hon är långkölad och minst sagt… elegant-trög när det kommer till att backa – särskilt när man inte får ha fart. Och fart i en hamn = inte populärt.

Men – det gick galant! Svante hade bett en båtgranne stå redo på bryggan ifall han skulle behöva gå tillbaka in igen, och han i sin tu hade tagit med sig halva bryggan som sedan stod där och tittade när Svante och Kapten Yogi elegant gled ut. Fram och tillbaka några gånger – sen var de fria!

Och där stod jag, långt borta i Sverige, med världens seglingsabstinens.

Han låg några dagar på svaj och inväntade ett väderfönster mot Gran Canaria (där mitt flyg ska landa – jag sitter just nu på Malagas flygplats!). Planen var att ta sig till Teneriffa först, vila lite och sen vidare – han visste ju att det inte skulle bli mycket sömn på vägen.

Som vanligt var det snålt med vind längs La Palmas västkust, och den utlovade västliga vinden var som bortblåst (bokstavligen) – istället blev det nordlig bris. Men när han rundade södra udden så kom vinden och seglen fylldes – ÄNTLIGEN lite fart i skutan!

Men… glädjen blev kortvarig.

Plötsligt gick det inte att styra. Ratten bara snurrade fritt – som ett lyckohjul på tomgång. Svante lyfte kompassen ovanpå piedestalen och… där borde det sitta en kedja. Nyckelord: borde. Kedjan var helt borta!

Som tur var hade han frånlandsvind och gott om hav att driva ut i. Han tog ner genuan, behöll mesanen uppe för lite balans, och dök ner i motorrummet. Där låg den – kedjan. En länk hade helt enkelt brustit.

Tur att han har en inre McGyver – med rostfri ståltråd och vilja av stål fick han ihop något provisoriskt. Och nödrodret? Lättåtkomligt, såklart.

Men så: nästa överraskning!

Toppvantet till mesanmasten (vajern som håller vår lilla bakre mast på plats) hängde plötsligt löst. Trots att han kollat alla vantskruvar innan avfärd – något hade gett upp. Det är en gammal dam, vår båt. Han löste det tillfälligt med en extra fall-lina spänd ner mot aktern. Kreativ paniklösning #2.

Så seglade han vidare mot Los Gigantes – men där blåste det 15 knop rakt in i ankarviken och gammal sjö rullade in som ett ovälkommet sällskap. Han styrde mot Los Cristianos istället, ett ställe vi brukar undvika p.g.a. färjetrafik, turister och allmänt stök – men det var faktiskt lugnt och han kunde ankra. Dock sov han knappast. Hjärnan gick på högvarv med allt som behövde fixas.

Vi pratade några gånger i telefon och bollade alternativ. En vän rapporterade att ankarviken i Pasito Blanco var ganska full och vi visste att ett lågtryck var på väg in. Inte toppen att ligga och guppa ensam med opålitlig styrning.

Vi såg två alternativ: Las Palmas på Gran Canaria eller Santa Cruz på Teneriffa. När Svante kastade loss tidigt fredag morgon hade han inte bestämt sig, men vinden tog honom norrut. Den ökade under dagen, och för en gångs skull var accelerationszonerna snälla.

Jag ringde Santa Cruz och – hurra – de hade plats! Dock ingen bogseringshjälp, men Svante kände sig trygg med sin provisoriska styrning. Vi har aldrig varit där tidigare, så det kändes lite spännande. Och det låg dessutom närmare.

Men! (ja, ännu ett “men”)

Han missade själva inloppet – det var visst inte så bra markerat – och fick vända om. Med 18 knop rakt i näsan seglade han in… i 1,4 knop. Snigelfart deluxe. Men till slut, vid 17.30, kom meddelandet jag längtat efter:

”Tryggt i hamn. Gott om plats. Enkelt att lägga till.”

Slutet gott, allting gott? Nja…

Efter lite välförtjänt sömn började jakten på en ny styrkedja. Han har fått mycket hjälp – folk är fantastiska! Kedjan liknar en motorcykelkedja, så han började leta på det spåret. På en lokal pub frågade han ägaren, som i sin tur ropade på en MC-kille. Den killen ville ta med Svante på hojen – men det gick ju inte med Kapten Yogi i släptåg. Så han hämtade en bil (!) och gav dem en guidad tur genom, det tog nästan hela söndagskvällen!

När Svante försökte hitta dit igen dagen efter blev det… något av en omväg. Men Yogi fick åka spårvagn för första gången, så det var ju ändå en seger! Tyvärr fanns inte rätt kedja där heller. Han blev skickad vidare och vidare, ni vet – den där klassiska spanska “någon känner någon som kanske vet”-kedjan. Till slut fick han ge upp för dagen. Fortsättning följer – men först ska jag komma hem.

Det ska bli kul att se Santa Cruz, men mest att segla igen. Det blir fint att landa lite tillsammans – jag har varit i Sverige ett tag nu. Men nu är jag nära. Bara en natt till på Malagas flygplats, sen flyger jag vidare imorgon bitti.

Skepp o’hoj – snart är besättningen samlad igen!

Sanna ( vid tangentbordet på flygplatsen i Malaga)- Svante & Kapten Yogi hälsar från båten i Santa Cruz.