12 timmars stökig segling eller 3 dygn med lättvind….jag skulle välja det sista nämnda alla dagar i veckan. Att segla snabbt har aldrig varit vår grej och som tidsmiljonärer så har vi ju tid. Tid att vänta in rätt tillfälle eller som en annan långseglare uttryckte det så fint ”rutinerade seglare har tålamod” : -) Men, det är inte alltid det blir som man tänkt sig……..

Men i torsdags såg det ut att bli en bra segling med medelvind på 5 m/s medvind från La Gomera mot EL Hierro så vi drog upp ankaret efter några stökiga dygn för att ta oss till Kanarieöarnas västligaste ö och närmare bestämt det lilla stället La Restinga, ca 50 distans.

Det började bra med lagom vind för att göra ca 4 knop men strax söder om La Gomera när vi lämnat öns östra sida så dör vinden. Vi visste att det skulle kunna bli så och bestämmer oss efter en stund att starta motorn för att komma förbi den zonen och åter få vind.

Vinden kom, först lite lagom om jag tror Svante hann fråga om vi skulle sätta storseglet med innan det började komma rejäla vindbyar som gjorde att vi var väldigt tacksamma för att vi endast hade genuan och mesanen uppe.

Det känns som att därifrån någonstans så bara ökade vinden och det som började som byar runt 17m/s var plötsligt medelvinden och sjön byggde upp som typiskt kanariskt med oregelbundna vågor från olika håll vilket gör att det inte blir särskilt skön segling utan riktigt stökigt. Många vågor var dessutom höga och ville med sina krafter vrida vår pärla när vi kom upp på dem vilket inte känns så bra när nästa våg kan komma snart efter för att trycka till henne så kanten kommer ner under vattnet. Det var uppenbart att naturen inte hade kollat väderprognosen denna dagen…..haha…..helt galet.

Båten var tung att styra så Svante han fick kämpa för jag kunde inte manövrera henne i detta. Det var inte heller läge att vända båten för det skulle bli ännu stökigare för nu hade vi i alla fall vinden och vågorna med oss så det var bara att hålla i och hålla ut. Jag fick istället se till att minska segelytan för att hon skulle bli lite mer hanterbar. Vi revade först genuan för att senare byta till focken (det mindre förseglet). Med revad fock och mesan for vi därefter fram i 6-8 knop. Eftersom det inte var så långt hade vi slarvat lite denna gången med att förbereda mat och tänkte vi hade mat som enkelt gick att fixa men det var inte möjligt helt enkelt. Som tur är har vi en burk med muslibars och lite annat som är enkelt att ta vid sådana här tillfällen så jag försåg Svante med detta lite då och då medan han kämpade på med båten med ett leende.

Lite vatten i sittbrunnen då och då gjorde att det blev lite ruggigt när solen började gå ner men vi lyckades få på oss varsin jacka, när vi nu hade det på oss senast kan jag knappt komma ihåg…….

Jag får frågan lite då och då om vi aldrig är rädda?

Oftast är svaret på det nej för det har man inte tid med utan fokus blir så mycket på att lösa saker och hantera situationen blandat med lite fascination.

Men….denna gången var det annorlunda för min del. Det blev så många timmar där jag inte kunde göra något mer än att sitta och hålla i mig och samtidigt se vågor bygga upp bakom båten från lite olika håll och då blir det plötsligt utrymme för tanken att dra i väg. Då är jag så otroligt tacksam över att jag jobbar så mycket med mindfulness som jag gör så att jag komma på mig själv med att oroa mig för saker som inte har hänt eller kanske inte ens kommer att hända vilket skapar stor inre stress vilket gör att det till slut är omöjligt att tänka logiskt och rädslan bara växer. Att kunna bryta det genom att andas och istället se på havet  och hur båten hantera havet med nyfikenhet växer en enorm fascination och beundran för havets krafter, båtens och Svantes förmåga att hantera det. I mitt huvud dök det upp ett klassiskt citat som blev som ett mantra “Du kan inte stoppa vågorna men du kan lära dig att surfa” – Jon Kabat-Zinn. Jag kan lova dig att Svante och vår Svarta Pärla gjorde allt de kunde för att surfa på det vilda havet.

Strax efter midnatt närmar vi oss La Restinga. Det är kolsvart och ibland ser man ljuset från den lilla stan för att det i nästa sekund ska försvinna bakom en svart våg. Det lugnar sig något och så jag kan ta rodret och Svante snabbt ta ner våra segel.  Sedan står jag och spanar med Svante med så stadig hand som möjligt håller båten på rätt kurs medan hon gungar fram mot inloppet där det nu dessutom är lågvatten. Vi vet att det är viktigt att hålla ut från båda kanterna då det finns en hel del sten där men vi kan ju inte se det förrän när vi är precis där. Vi tar satts och kommer fint igenom men lugnet vi hade hoppats på att möta innanför vågbrytaren finns inte, eller jo med vågorna såklart men det är starka byar från norr vilket blir rakt i fören mot oss när vi nu ska försöka se vart vi ska kunna lägga till. Vi inser att det är lite svårt att se var det finns plats ledigt för det är en del små motorbåtar på vissa platser som knappt syns men det är ju en kaj på andra sidan så lika bra ta sikte på den tänker vi när vi ser en vakt komma och lysa med lampa på kajen var vi kan lägga oss.  Det går fint och vi ligger till slut äntligen still men oj vad det blåser och sliter i båten här inne. Den där känslan vi hade längtat efter i 12 timmar nu infinner sig inte riktigt utan nu byts lite oro för hur båten ska må av detta. Att ligga vid en skrovlig kaj och med tampar uppåt är inte opptimalt alls för vår båt.  Men….nu var vi äntligen på plats så bara att hålla tummarna att vi skulle få tillgång till en flytbrygga så snart som möjligt.

Efter många turer (pga hamnkaptenen är på semester) så kom vakten på söndagen och gav oss en nyckel samt förklarade att nu hade han fått besked att han kunde ge oss en plats. Förhållandena var lugna och perfekta för att flytta båten .Det gick hur fint som helst!

Något som är otroligt charmigt med det här stället är att det är väldigt få gästbåtar och det är blandat med småbåtar, gästsegelbåtar och fiskebåtar i marinan. Vår närmaste båtgranne är en av de större fiskebåtarna något Kapten Coccos är lite nyfiken på.

Vad vi har för planer nu?

Vi blir nog här ett tag för det ska mycket vind denna veckan i alla fall och vi har ingen brådska härifrån.  Det är ju trots allt första tillfället i marina sedan i januari då vi låg inne i marina en vecka, innan dess var det oktober…….så vi kan väl säga att det känns skönt att kunna skölja av båten med söt vatten och riktig lyxigt att kunna slösa med vatten och ström.

Nu ska vi komma i fas och njuta av “La isla on alma”/The island with a soul ( inte lika vackert på svenska så översätter inte mer än så)

Varm kram

Sanna, Svante & Kapten Coccos

Här är en liten film från resan, tal på svenska, text på engelska.