Ja då har vi seglat tillbaka till Gran Canaria, lite mot våra hjärtans längtan men trots det blev det en härlig segling som innehöll det mesta! (VIDEO FINNS I SLUTET AV INLÄGGET)

Skepp å hoj!
Jösses vad tiden rusar fram…..
Jag kämpar fortfarande lite med allt som ska nyskapas (relaterat till mina kapade fbkonton) och förberedas inför min Sverige resa och kroppen som skriker lite av smärta r/t till troligen ett diskbråck…..så det har varit en balansgång mellan närvaro tillsammans, ta hand om mig, förbereldelser och njuta av det vi kan när vi kan <3

Men…..såklart vi vill dela en uppdatering om resan tillbaka till Gran Canaria från La Gomera även om det redan har gått en dryg vecka, en mycket händelserik och lite intensiv vecka – därav fördröjningen.

Vi hade ju planerat att fånga ett väderfönster i måndags (för en vecka sedan) men när vi kikade igen på vädret under lördags eftermiddag så såg vi att det hade kommit tidigare….typ NU!.
På måndagskvällen skulle det bli väl mycket vind mellan öarna för vår smak, vilket sedan skulle fortsätta att öka endel under veckan så för att det inte skulle bli allt för stressigt med mitt flyg till Sverige så var det bara att ta ett snabbt beslut…..

Vi drar i natt/tidig morgon!

Sagt & gjort så ringde klockan vid 03 och vi var snabbt uppe för kaffe och frukost., eller ja…..Svante var snabbt uppe och jag behövde som vanligt en snoozning…..haha….för att komma igång med kropp och hjärna.

Medan vi satt där så sa jag; “Nu såg vi inga delfiner på vägen hit så vi kunde släppa Kapten Coccos aska efter dem simmat iväg som vi hade hoppats…….Men jag vill att vi släpper henne fri innan vi är tillbaka på Gran Canaria.. Hon har varit kvar alldeles för länge nu. Vi lovade henne…..”
Med det sagt (Svante höll såklart med)…..så fick jag en känsla av att det snart borde ha gått 1 år sedan hon fick somna….Jag kollade snabbt i bilder på mobilen, sökte 1 år tillbaka…..och där var den…..sista bilden på Svante och Kapten Coccos utanför veterinären….På dagen för precis 1 år sedan!!!!

Nu kändes det ännu viktigare att hon äntligen skulle få bli en med delfinerna och havet.

Med Kapten Coccos i hjärtat och Kapten Yogi som såg till att Svante tog upp ankaret ordentligt så jag sedan kunde styra ut ur viken från Valle Gran Rey, så seglade vi mot soluppgången i öster.

När solen väl gick upp fick vi se pilotvalar…..så vackert!

Äntligen igen!

Seglingen fortsatte med ömsom ingen vind, ömsom bra med vind och härliga fart på 6 knop ( inte dåligt för denna tunga damen) och ömsom lite väl mycket vind som mest gjorde det stökigt…

Man skulle kunna säga att det är en normal segling mellan Kanarieöarna.

Vi har lärt oss att vila och njuta när det är möjligt för det kommer stunder när det blir tuffare och då svårt….även om väderprognosen visat rätt ok….accelerationszonerna är mycket oförutsägbara och vinden kan snabbt skifta från 5 knop till 30 knop.

På kvällen när äntligen Teneriffa och Tejde ( Spaniens högsta berg som aldrig verkar komma längre bort) började kännas lite avlägset så såg vi dem……delfinerna!

De var långt borta men hoppade högt i luften om och om igen så det var ingen tvekan om saken att det var dem som nu var i närområdet men inte inpå oss…..det var dags! Nu skulle Kapten Coccos äntligen få simma med sina älskade delfiner på riktigt. Jag öppnade den lilla träkistan med hennes aska och där låg också annonsen som fick oss att hitta just henne för 12 år sedan…..tårar….

Vi vet vi tog rätt beslut men oj vad vi saknar henne och oj vad mycket hon gett oss under sina 11 år i livet. Askan fick fart med vinden bakom båten …..sorgligt men också skönt.
🐾🐬

Som vanligt innebär segling för oss många tysta stunder likväl som underbara samtal om det mesta. Man vill inte att det ska ta slut…..så är det bara.

Svante fick dra ett tungt lass med mer vaken tid då min rygg fortfarande var långt ifrån bra även om det börjat gå åt rätt håll….Vi har inte fått till autopiloten eller vindrodret än så en av oss var tvungen att handstyra hela tiden. Vi har gjort det förut men då har vi kunnat dela upp det mer mellan oss. Då jag hade svårt att sitta eller stå längre stunder blev det korta vilopauser för Svante. Det hände ju såklart lite saker med, några av segeltravarna till storen hoppade ur och några gick sönder ( det som håller seglet in till masten). Som tur var hade min samlande make några extra och när det var lugnt eller rättare sagt ingen vind alls så passade han på att byta de som behövde bytas och sätta tillbaka de som hoppat ur ( de hade gjort det för att några gått sönder).

Självklart var det när Svante äntligen fick vila, på natten, som jag blev tvungen att väcka stackarn då jag såg ljus närma sig ganska fort mitt i natten…..det brukar innebära en stor lastbåt. Den gick rakt mot oss! Det är svårt med avståndsbedömningen där ute i mörkret med men tillslut när den inte ändrade kurs så hade jag inget annat val än att väcka honom så han kunde gå ner och ropa på båten på Vhf radion. ( ja vi sover ute i sittbrunnen båda så vi alltid är nära när det bara handlar om segling 1-2 dygn.)
Vi hade bra med vind men precis snart framifrån, nordost ca 30 knop, så att väja när vi seglade var inte möjligt, det skulle vara att vända om helt i så fall till fartyget var borta, men det är ju en rätt stor grej på en segelbåt med mycket vind…..inte bara att “vrida på ratten “.

Men vi fick kontakt med dem och jodå de hade sett oss och höll ut en bit. Men vad vi kunde se på Ais:en så skulle det bli väldigt nära….å ja det skulle det sa Kapten på fraktfartyget…
Hm……

Det blev väldigt nära men gick bra….man är bra liten därute.

Kapten Yogi var fantastisk på att vara still trots sin ringa ålder & normalt höga energi. Han visade inget behov av att springa runt utan höll sig lugn, var nära den som inte styrde och sov.

På måndags morgonen kom vi i sjölä från Gran Canaria och vinden dog plötsligt efter att ha snurrat en stund. En stor sköldpadda dök upp bredvid båten och såg ut som om han undrade vad vi gjorde där.

Med den lilla vinden som va så fick vi tillslut ge upp och starta motorn för att ta oss till Pasito Blanco. Vi övervägde att stanna i Mogan men vänner som var där nyligen sa att där är ännu värre med vattenskotrar i viken och i Arguineguin så har de förbjudit seglare att gå in med jolle i marinan så Pasito kändes som bästa alternativet…

Vid 15.00 tiden på måndags eftermiddagen droppade vi ankaret, ca 37 timmar efter att vi tog upp det.

Nöjda, kärleksfulla, påfyllda och trötta.

Denna stora pärla är inte bara en härlig bobåt hon seglar väldigt bra med rätt förutsättningar och känns trygg! Vi ska bara lära känna henne ännu bättre.

Vi blev välkomnade av vänner vilket var mysigt då vi känt så mycket motstånd att komma tillbaka….men vi tänker det är tillfälligt. Det var kul att se dem med.
Direkt på tisdagen fick Svante jobb och hans kusin med man var på ön och hade sista dagen så det blev middag med dem och sen har det rullat på med tvätt och jobb och en krånglande jollemotor…..men det är ett annat inlägg.

Vi bjuder på en liten video men några snuttar från seglingen och några bilder.

Å, ja just det….Vi fick ju en miniguldmakrill med!!!!! Trodde inte det fanns så små!!! Hahaa……. men det var inte läge rensa den då och eftersom den var rätt liten så den släppte vi i igen.

Varm kram

Sanna, Svante & Kapten Yogi