Första stormen & första gången vi blev riktigt rädda

Ja vi visste ju denna dagen skulle komma någon gång med första stormen och första gången vi skulle bli riktigt rädda men vi var verkligen inte alls beredda på det nu!

Ett par dagar låg vi kvar i Seixal mitt emot Lissabon och inväntade vind. Vi klagade absolut inte men nämnde såklart för de vi pratade med att det bara var vinden vi väntade på för att ta oss vidare mot Portugiska Troia….. Igår, lördag skulle det enligt prognoserna blåsa mellan 7-8 m/s till kvällen runt 9m/s och vinden skulle bli nordlig så vi skulle få medvind så vi kastade loss och njöt av seglingen och vi hade bra fart med 3 segel uppe gjorde vi mellan 5-8 knop. När det var dags att runda udden, Cabo Espichel , för att gå in mot Troia och staden Setubal som även ligger där så fick vi vinden i sidan istället och det var ganska hög sjö men det märks ju inte så mycket när man har både vågor och vind med sig. Men det var absolut ingen fara utan vi tog oss in runt udden tryggt och fint, vågorna lugnade sig och vi satte på hockeyn på radion (Växjö Lakers mötte Frölunda). Vi hade även startat motorn som stöd för att ta ner storseglet och vara förberedda om vinden dog ut bakom klipporna. Vi beundrade dessa höga, vackra klipporna men märker också att vinden inte alls dör ut utan snarare får skjuts över klipparna och ner så byarna blir väldigt starka och vi väljer att även ta ner mesanseglet (det bakre) och bara ha förseglet. Båten kastar sig åt sidan och är nästan svår att hålla i den byiga vinden som kommer farande över klipporna. Vi är även fascinerade över att det hinner bli vågor så nära klipporna men visst de är inte alls lika höga som innan.

 

Och medan vi ta oss sakta inåt längs klipporna så händer det som inte får hända….samtidigt som vinden ökar allt mer och vågorna blir värre, korta och skvalpiga så dör plötsligt motorn! Vi tänker att vi är glada att vi har en segelbåt och att vinden är nordlig så vi pressas ändå ut från klipporna. Vinden har nu ökat så mycket att även förseglet är för mycket segelyta så istället för att reva det tar vi in det och sätter upp focken (det innersta förseglat som är betydligt mindre). Vi går svajande förbi några ställen där vi ser att man kan ankra men vi känner att det känns fel att gå in mot klipporna med bara segel så vi bestämmer oss för att försöka ta oss in till Troia i alla fall då det verkar ligga rätt skyddat. Nu har vi stängt av hockeyn för er som undrar….vi sitter fast med livlinor alla 3 på båten och kryssar oss in mot infarten men när vi närmar oss så har vinden börjat vrida sig och ökat ännu mer så vi kan inte ta oss in i farleden in mot Setubal och Troia, det går inte ens att kryssa….Mörkret kommer fort nu och ett snabbt beslut om att vi ska gå tillbaka till det stället vid berget och försöka ta oss in för att ankra med förhoppningen att om vi kommer nära klipporna så kanske vi får lä…..

Gungades från sida till sida, upp och ner så tar vi oss sakta tillbaka dit….nu är det redan riktigt mörkt, klockan är ca 21.30. Vi pratar och gör upp en plan för hur vi ska göra och börjar sedan försiktigt att kryssa in mot berget…..Nu när vi är så nära klippan upptäcker vi att här inne gör vinden en loop…..det vill säga den nordliga vinden får någon slags fart uppifrån och blir här nära klipporna istället pålandsvind, vilket gör att vi nu pressas in mot mot klipporna. Nu är det riktigt obehagligt, och vi känner oss för första gången på vår seglats riktigt rädda båda två. Vi försöker lugnt och metodiskt att kryssa ut igen. Svante styr och jag tar seglet. Känns som att försöka fickparkera en bil, lite i taget fram och tillbaka men hur vi än gör så fortsätter vi ändå att pressas innåt, vi kommer inte ut från “loopen” nedanför klipporna…..

Nytt beslut, vi får ankra trots allt…

Vi går lite längre in igen och tillslut känner vi att här är vattnet lugnare och djupet rätt, Svante kastade i ankaret medan jag rullar in seglet.  Ankaret sätter sig direkt men vi bestämmer ändå oss för att lägga ett ankare till. (tror att vi slog världsrekord i snabb ankring)

Puh….känns lite lugnare just i stunden. Dags att plocka upp det som farit runt i båten trots bra stuvat….jag fixar mat för nu har klockan hunnit bli 23.00 och vi har inte ätit något er än en macka till lunch. Coccos vår fantastiska hund som hållt sig lugn hela tiden går upp på fördäck och kissar! Så skönt att hon har fattat att det är okej nu.

Med mat i magen sätter Svante igång att kolla motorn, det verkar vara vatten i dieseln ?Inte bra! Jag passar på att vila lite med Coccos på soffan om vi sedan behöver lösas av och ta ankarvakter. Känns ju inte jättebra med vinden som pressar oss mot berget och ingen motor att starta med om vi draggar!!!

Efter någon timme har Svante hittat felet. Ett igensatt bränslefilter…. som tur är har vi något extra så han sätter dit det och vi provar att starta….först går det inte men Svante ger sig inte och tillslut brummar Pärlan igång! (vår Nanni är självavluftande så man får köra med startmotorn en stund) Ljuv musik till och med i en seglares öron. Vi bestämmer att det känns för otryggt att ligga kvar här och att vi istället ska gå in till Setubal och lägga oss i hamnen. Så vi håller tummarna nu att hamnen är öppen för vi har ju hört att hamnarna i Portugal ofta stängs vid tufft väder.

Upp med båda ankarna och ut ifrån “loopen” som ville hålla oss kvar alldeles för nära klipporna! Så skönt! Väl ute och påväg in mot Setubal igen så har nu vinden ökat ännu mer och är runt 22-23m/s och byarna ännu mer….utan segel trycks båten ner på sidan när byarna kommer som kastvindar. De korta vågorna i kombination med den starka vinden gör att båten översköljs om och om igen av vågor. Även om vi inte är lika rädda längre så pumpar adrenalinet såklart fortfarande men nu är det inte bara det jag känner att jag skakar av utan även för att jag är genomblöt ända in på kroppen. Coccos har varit smart och gått ner och lagt sig under bordet ( men hon sitter fortfarande fast om hon skulle få för sig att springa upp). Vid flera tillfällen upprepar vi hur det är helt otroligt och det värsta vi har varit med om samtidigt som det är väldigt mycket tystnad och fokus. Båten svajar inte längre i vind och vågor utan mer eller mindre kastas från sida till sida och dyker med fören ner i de vågor som kommer framifrån. Tillslut så kommer vi in i den farleden mot Setubal som vi inte kunde segla in i tidigare och nu lugnar vattnet sig så det är “bara” vinden men det gör stor skillnad! Nu ska vi bara hitta hamnen och det var lättare sagt än gjort…vi hittade den men det var trångt och fullt och färjor m.m så vi gick ut igen. Nytt beslut i tröttheten (klockan är nu ca 06.00) vi tar oss ner till Troia ändå och ankrar…..men när vi efter drygt 30 minuter kommer dit känner vi att den nordliga vinden blåser rakt in där så det känns inte som något bra ankringsställe när vinden fortfarande är så stark. Nytt beslut….vi går tillbaka och ankrar utanför hamnen för det står ju på sjökortet att man fick….klockan är nu ca 07.00 vi provar 3 gånger men ankaret vill inte sätta sig…..vi ser en fiskehamn och bestämmer oss för att vi går helt enkelt in och lägger oss där och får vi inte vara där kör de väl bort oss men bara så att vi får sova lite nu och bli varma och torra!

Och ja, här ligger vi fortfarande….vi gick väl upp vid lunchtid, Svante innan mig som vanligt. Vi har kollat över båten och nattens stormvindar har gått lite hårt åt henne men det kunde ha varit mycket värre. Flaggan är nu dags att byta ut (har varit påväg innan så jag köpte med mig ny från Sverige), men tråkigare är att solskyddet på focken nu är trasigt (men tur att Svante kan det där med att laga segel och har sin symaskin med sig) och att vårt vindkraftverk har lossnat  från sitt fäste, mesanfallet fastnade runt axeln till propellern och när Svante försökte få loss det så lossnade hela vindkraftverket) Det positiva är att det är helt och vi har det kvar så det blir till att få tag i en stege och få det på plats igen. Så visst kunde det varit mycket värre! Efter massa reflektion idag om gårdagen så är ändå den stora känslan stolthet över att vi faktiskt löste det så bra som vi gjorde trots brist på både mat och sömn och förutsättningar som vi inte var ett dugg beredda på. Något som vi faktiskt har lärt oss med det här livet är att man blir väldigt kreativ, uppfinningsrik och handlingskraftig.

Idag är det bara återhämtning som gäller i den 30 tradiga värmen och eftersom ingen har kört bort oss så ligger vi nog kvar här till imorgon då vinden ska ha lugnat sig ännu mer och då seglar vi den korta biten till Troia som ska vara väldigt vackert (vi såg ju inget, mer anade långa sandstränder i mörkret).

Nu tänker säkert många att vi inte är kloka som utsätter oss för detta men vad tusan vi upplever ju så mycket bra och ska man vara riktigt ärlig så när hösten kommer i Sverige och du ska köra långt och plötsligt börjar det snöa och bli underkylt på vägbanan men du har sommardäck….ja då är risken rätt stor att något allvarligt kan hända också men du slutar inte köra bil för det 😉

Va rädd om dig och än en gång kan vi säga att ur kris kommer utveckling <3