Sol, vind, vatten, salta bad, skratt, möten och “lagom” med vind det är självklart det optimala men nu ser ju inte livet ut så ens här ….utan blåsväder och rädslor dyker självklart upp även om det är sällan men vi är ju trots allt helt vanliga människor <3
I natt vid 04.30 lämnade vi och Anna Perenna hamnen i Morro Jable på Fuerteventuras sydliga spets. Vi visste det skulle bli rätt tuff segling med enligt prognosen vindar på runt 8 m/s men medvind….dock vet vi också att det är mer regel än undantag att det blåser mer än förutspått så det var vi förberedda på men vi behöver ju komma till Gran Canaria innan torsdag då vi får besök. Grabbarna på Anna Perenna hade vänner som väntade på Gran Canarias södra del och eftersom vi tog sikte mot mitten så hade vi sällskap större delen av dagen innan våra vägar skildes åt.
När vi kom utanför pirarmarna i Morro Jable hade vi redan satt mesanen (det bakre seglet) och ganska snart drog vi ut genuan (förseglet) och kunde stänga av motorn….men till skillnad från de flesta gånger vi seglar och stänger av motorn så blev det långt ifrån tyst…..vågorna dånade och byggde upp från sidan och tornade upp som stora skuggor i mörkret…dessutom blev det värre ju längre ut vi kom från land och självklart desto närmare vi kom Fuerteventuras sydligaste udde…..ja alla dessa uddar/cape med sina egenskaper på strömmar, vind och vågor som inte går att förutspå eller föreställa sig ens om någon berättar det….
Jag tycker jag tål en hel del idag utifrån vad vi har varit med om men jag tyckte tidigt det var rätt obehagligt med dessa dånande vågor som tryckte till båten i sidan så hon dansade åt alla möjliga håll och som tornade upp sig som gigantiska skuggor högre än båten….rädsla?? Ja absolut, jag skulle ljuga annars! Så jag gjorde det som funkar bäst för mig i dessa lägen…
- vilka alternativ har vi? Ja att gå tillbaka i hamn är ju första alternativet men det kände jag utan att ens prata med Svante inte skulle vara ett alternativ….det hade varit värre till och med för nu hade vi ju trots allt vinden med oss och att börja stampa mot den och vågor in mot land hade inte varit bra.
- Jag djupandas!! Det fantastiska yogiska andetaget som skapar lugn och trygghet i hela kroppen och får hjärnan att tänka klart…..När man blir rädd eller tycker något är obehagligt är det så lätt att hålla andan….så jag följde mina djupa andetag hela vägen in och hela vägen ut om och om igen….fokus på andetaget det enda jag just nu kunde påverka….och vad händer då???
- …jo en “fras” från en film vi sett några gånger dyker upp i mitt huvud ” Om du har en tro på att det kommer att gå bra så går det bra”, på norska i filmen Kon-Tiki (en favorit om du inte sett den, se den!!)
- Sedan ska även tilläggas att en ganska stor del är hur ljuvligt vår svarta pärla rör sig i detta tuffa väder med vind och vågor….hon verkar helt obesvärad…..eller ja, Svante fick jobba lite med rodret idag men hon svarar snabbt och det är ju inte konstigt med det trycket som blir i stora vågor och med mycket vind i seglen. Vår pärla tar det tryggt, lugnt och mjukt så varför ska jag då oroa mig…egentligen??Hon gör ju uppenbarligen inte det utan verkar snarare njuta av att “bli uppbjuden till dans” lite då och då <3
Så nu sitter jag där medan vågorna bygger upp som dånande skuggor, högre än båten från alla håll (typiskt runt en udde…) och tar långa djupa andetag och bara känner i hela kroppen att “om jag bara tror på att det kommer gå bra så går det bra” och tillslut kommer jag på mig själv med att le lite…haha…tänk vilken kraft vår tanke har över oss!! Ett par timmar senare tycker vi det är rätt hanterbart fast egentligen är det ingen skillnad mer än att det sakta ljusnar…..och vi vänjer oss!
(och stark vind innebär ju oxå god fart…)
Båten är väl stuvad eftersom vi visste att det kunde bli stökigt men trots det lyckas saker röra sig endel när båten trycks ner med däckskanten i vattnet och nästa våg kommer rätt snart där efter….ja då blir det så. (under dagen hade vi påhälsning tre gånger av en liten rackarns våg i sittbrunnen, det hör inte till vanligheterna på våran trygga “pärla”)
Vår kapten, älskade Coccos som brukar vara uppe i båten med oss gick ner och lade sig i vår säng!!! Där låg hon mer eller mindre hela resan som varade i ca 12 timmar.
När vi började närma oss hamnen vi tagit sikte på så var det rätt stökigt och vi tog beslutet att gå längre!?! Helt enkelt gå vidare till Las Palmas istället där det på sjökorten såg ut som det skulle bli lättare att gå in med höga vågor och mycket vind….detta trots att resan började med en känsla av att bara vilja komma i hamn så snart som möjligt!! Vi gick alltså nästan 80 nm istället för 53nm som planen var från början….och detta tyvärr utan mat för trots att vi hade förberett så var det inte möjligt att ens värma maten…så vi är otroligt tacksamma för pepparkakorna från Johans mamma Ingela som höll humöret upp under dagen.
När vi närmade oss Las Palmas lååånga inlopp hade vågorna tilltagit igen, ett vanligt fenomen när det grundar upp. Så vi surfade och dansade in i Las Palmas och kunde känna smaken av mat i munnen och hur hungriga vi var, mer och mer ju närmare vi kom….tror ni vi blev lite snopna när vi då fick beskedet att det var fullt i hamnen!!!
Suck….men visst, det finns en ankarvik utanför…men det såg ju ut som vildavästen med alla båtar som låg där och vågorna som låg på rakt in i ankarviken….En liiiten, känsla av typ “skit också” smög sig in men vi tog ett varv och hittade en plats till slut längre in med mindre svall men alla ligger väldigt nära varandra så avkoppling ska vi nog glömma i natt…men nu har Svante pratat med marinan och det verkar som vi kan få komma in imorgon och billigt är det också så då kan vi stå ut….(“sa smålänningen”)
Ja,rädsla…..det är sällan jag känner det nu för tiden men sista veckorna har den funnits med mig mer……rädsla och oro för min nära vän som inte mår bra och som har det väldigt tufft just nu….det känns mer frustrerande än rädslan för naturens nyck och egenheter idag…för de kan på något läskigt sätt även fascinera mig med dess krafter….men livet och oron för att nära och kära inte mår bra…ja….den är på något sätt så mycket svårare att acceptera…….
Men jag tänker trots det inte sluta i moll för det är faktiskt ingen vanlig dag utan det är dessutom min fantastiska mammas födelsedag! Så grattis mamma på din dag! Vi håller just nu på att planera hennes besök hos oss i januari och det ska bli så kul och spännande…..hennes första resa till oss och hennes första resa alldeles på egen hand! <3
Avslutar detta med vårt och Anna Perennas härliga motto (som vi avslutar våra radiokontakter med när vi seglar ihop <3)
LOVE LOVE LOVE