Människor kommer och går, sorlet är dämpat, belysningen behaglig, kaffedoften inbjudande....här sitter jag ensam med min kaffekopp och reflekterar på ett hotell i Göteborg.

Jag saknar att reflektera med Svante över livet, det jag varit med om, människor vi mött, ser och allt annat men nu är det som det är men jag slutar inte att reflektera för det.

Mobilfria måltider

Sedan vi bodde i huset med 3 tonårskillar och mobilanvändandet ökade i rasande takt så har vi haft en regel att inte mobilen vid matbordet. Något som följt våra grabbar men även mig trots att jag kanske sitter ensam och äter. Jag är otroligt tacksam för det för det blir sköna tillfällen att känna vad jag äter och att se allt intressant och spännande som händer runt omkring mig men även känna vad som händer i mig - hur min kropp och mitt hjärta mår. Jag kommer absolut inte med några pekpinnar för jag kommer på mig själv ibland om jag sitter ensam någonstans att mobilen lätt dyker upp och säkert händer det även ibland i sällskap med andra vid onödiga tillfällen men när jag kommer på det och låter bli den så blir det så tydligt......vad som blir tydligt? Ja hela livet som faktiskt pågår runt mig, här och nu och i mig.......

Reflekterar över mitt nomadliv

Jag har precis avslutat min frukost på hotellet här i Göteborg. När jag först satte mig vid ett bord i den stora matsalen så tyckte jag först det kändes stort och mycket människor.....mina tankar landade sedan i att reflektera över mina veckor i Sverige - ett annorlunda liv som det alltid blir jämfört med vårt båtnomad liv men trots allt fortfarande ett nomadliv...Sedan jag landade i Sverige den 26 mars så har jag förflyttat mig en del....först till Växjö några dagar i sonens lägenhet för att sedan ta tåget till Malmö i 3 dagar med 2 hotellövernattningar för att sedan åter ta tåget till Växjö och sonens lägenhet. En mellanlandnings övernattning 1 natt den veckan hos mina vänner Anja och Fredrik en bit utanför Växjö för att få en hel kväll ihop att prata lite för att sedan landa i sonens lägenhet igen 1 natt innan det var dags att få skjuts av mamma ut till Asa Herrgård för hålla i en Yogaweekend med min vän Robin i 3 dagar. På söndagen åkte jag med honom upp till Vänersborg och landade på en madrass hemma hos mina svärföräldrar som tagit väl hand om mig i 4 dygn innan de skjutsade mig hit till Göteborg igår.....På söndag bär det mot Växjö igen för att packa om känna att jag är lite påväg och kan lämna alla intensiva jobbhelger bakom mig innan jag på tisdag tar tåget mot Köpenhamn för att flyga hem till Kanarieöarna.....Ibland ler jag när jag tänker på vad min mormor kallade mig när jag var liten....och då ska tilläggas att jag INTE reste särskilt mycket men när vi gjorde det (vilket var längst till Danmark....eller ja Tyskland en gång med)....hon kallade mig för sin lilla globetrotter och berättade ofta och långa historier om släkten långt tillbaka hur vi hade "tattarblod" i oss....haha....tyvärr fick min mormor aldrig se det liv som vi skapat oss idag men det är svårt att inte le lite åt det....

Tillbaka till min kaffekopp.....den är tom nu....ska jag fylla på den och ta med mig den upp till rummet och börja jobba lite kanske? Nä, jag fyller på och sitter kvar......nu kommer jag in i en ny del av min reflektions stund, kanske den jag tycker är den viktigaste....när jag lyfter blicken och nyfiket iakttar vad som pågår runt omkring mig just nu i denna matsalen....Har ju bott på några hotell nu och en del scenarion känns liksom lite återkommande....igenkänningsfaktorn hög som att det här har jag sett flera gånger förut fast andra ansikten.....

Observerar nyfiket människor runt mig

Där sitter en asiatisk ung kille med näsan i sin mobil, då menar jag verkligen näsan i för det är inte många millimeter mellan skärm och näsa - emellanåt håller han i den när ansiktet och ibland ändrar han och lägger ner den på bordet och lutar sig över den så han kommer riktigt nära, han släpper inte skärmen med blicken medan han äter samtidigt och ofta stoppar in alldeles för stora bitar i munnen....det är som om han inte ser det, det är inte viktigt.....

Småbarnsfamiljen som tröttnar på att den lilla leker med maten men då möts av höga skrik från små stämband när de tar ifrån hen den spännande "matleksaken" och de då försöker med alla möjliga saker för att lite lätt stressat få slut på de höga, protesterande ljuden....

Den ensamma affärsmannen som sitter med datorn framför sig och frukosten lite på sidan av bordet och har viktiga telefonsamtal

Den ensamma mamman med 2 mindre barn som kämpar för att hjälpa barnen en i taget att ta till sig det som dem vill ha för att sedan försöka få dem att vara lugna medan hon snabbt försöker ta sig något själv....barnen som då nyfiket "testar" maten så fort mamma vänder ryggen till eller tar några snabba steg i väg för att hämta något snabbt.....kan ägg studdsa? Haha....ljuvligt när man ser det utifrån men jag kan även känna mammans stress.....personalen som ser och kommer ut och erbjuder henne kaffe direkt vid bordet så hon ska slippa gå och hämta.....

Ja personalen som är fantastiska här, känns som de ser allt. De fyller på innan det tar slut, hälsar trevligt på alla de möter med ett Godmorgon......får alla att känna sig sedda med ett leende oavsett om de arbetar i köket med maten eller plockar disk.

Jag slås även över hur mycket jag tycker om att se allt det här och hur jag ännu mer känner att jag inte vill vara en av alla de som sitter ensamma med ögonen i sina mobiler.......det är inget fel men jag vill inte missa allt det här för det får mig att le, känna smaken av det jag äter och dricker samt känna när jag är behagligt mätt istället för att trycka i mig för att det finns så mycket gott och plötsligt vara proppmätt....Att lägga märke till detaljer, att bli fascinerad, imponerad och att höra andras stress kan få mig att känna mig lugn....ja det kan låta konstigt men så är det faktiskt......

Jag slås även av hur mycket jag uppskattar mitt liv, det liv vi har valt att leva.....Att få ta del av denna världen lite ibland men hur jag trots hotellsängar, hotellfrukostar saknar och längtar efter vår 1 meter breda säng på båten, grötfrukosten i solen i sittbrunnen....Det är överlägset det bästa!!!

Det plötsliga avslutet på mina kaffereflektioner vid hotellfrukosten.....

Mina sköna kaffereflektioner får dock ett speciellt slut som jag inte riktigt var beredd på ........Plötsligt kommer ett bekant ansikte mot mig, det känns som om mitt hjärta stannar och hade någon tittat på mig så tror jag att jag tappade rätt mycket färg just i det ögonblicket....jag känner hur jag håller andan och kroppen vill resa sig upp och ropa att jag sitter här!!!

Det är en kopia av Cina, min bästa vän som blev min änlgavän för 1 år sedan.....jag återfår andningen och hjärtat slår hårt....jag kan inte sluta titta på henne....hon rör sig exkat likadant, när hon sedan sätter sig vid ett bord i närheten så kan jag inte låta bli att titta och tårarna börjar bränna lite bakom ögonlocken.....hon sitter likadant och hela rörelsemönstret var lika......Plötsligt är minna sinnen inte lika närvarande längre och overklighetskänslan är gigantisk.....Jag tar min kaffekopp med mig upp till rummet och tillåter mig själv att gråta lite.......hon skulle ju ha varit här med mig nu inför denna helgens utbildning men istället är jag här själv......Gör allt som gjorde inför och under utbildningar själv......men den här gången är det ändå annorlunda....jag är själv nu men jag tror att även Cina hade varit glad över det härliga utbildningsteam som nu börjar ta form.....vi ses, de flesta av oss idag vilket känns fantastiskt spännande i all denna sorgen och saknaden. Sorgen kan äta oss och det är lätt att fastna här men jag vet att det är det sista Cina ville, hon vill att vi andra ska leva, leva fullt ut och jag tycker det är en hyllning till alla som vi har förlorat att faktiskt leva vår liv fullt ut nu medan vi kan. Så med några tårar som dröjer sig kvar på min kind men med ett leende som når ända in i mitt hjärta så klappar jag mig själv på min axel och säger " tack för denna härliga morgon Sanna!"

Välkommen fredag den 12 april!

Varm Kram

Sanna

Reflektioner med en kaffekopp

Jag tror det är viktigt att livet inte bara rullar på....ibland behöver vi stanna upp & reflektera över vad vi är med om, känner & upplever......hur ska vi annars veta om vi är på rätt väg eller behöver ändra kompasskurs?