Efter många veckor på El Hierro, “isla con alma”, många turer till hamnkapten med beskedet att vi betalar nu för vi kanske seglar vidare imorgon….så lyckades vi alltså att släppa taget och kasta oss ut på havet för en segling i otakt med vågorna där vi trots mycket vind inte slog några hastighetsrekord precis utan blev mer träning i tålamod och tillit. Men efter 30 skumpiga timmar till havs ( som vi trodde skulle ta ca 12??) så fick vi belöningen när vi kom fram till “vår ankarvik” på La Gomera. Bara vi, “Robinson Cruse känsla” och ingen uppkoppling.
Kändes än en gång som semsester. Vi stannade där några dagar innan vi seglade till andra sidan ön, närmare bestämt Valle Gran Rey, även känt som “Hippiecommuniity”. Här var det tvärtom väldigt många båtar i ankarviken men det var ändå gott om plats så det var inga problem att känna att vår båt ändå var vår egna lilla “ö”.
Varma dagar (runt 27 grader) med härliga promenader i den lilla mysiga byn med färgglada hus och små butiker blandades med magiska stunder som när det en morgon kom in delfiner i ankarviken som simmade runt bland båtarna. Vi har aldrig sett delfiner i en ankarvik tidigare. Vi fick även påhälsning av 2 jollar en mörk kväll….närmare bestämt halloween. Föräldrar med barn från olika båtar som var utklädda och åkte runt bland båtarna. Det var riktigt upplyftande. En av papporna hade planerat det väl och åkt runt till båtarna innan och delade ut godis som vi skulle ge när de sedan kom förbi…..haha….
Valle Gran Rey är ett ställe vi gillar och gärna vill tillbaka till men nu dök ett väderfönster upp för att ta oss till Gran Canaria igen…..jag hade ju chansat och bokat en resa till Sverige för utbildning och påfyllning av lite kärlek från familj och vänner….hoppades väl någonstans att vi skulle gå mot “bättre tider” även om förnuftet ekade högt att det kanske inte är så bra ide men oj vad jag längtar efter att träffa mina barn och vänner lite. Är som om det är mer för att man inte har kunnat….Ena dagen har det känts som att det löser sig, klart jag åker för att nästa dag känna att det här är ingen bra ide….och nu var det plötsligt bara en vecka kvar så fortfarande osäker på om så fångade vi väderfönstret och hoppade på västanvinden mot Gran Canaria. Tvärtemot resan från El Hierro till La Gomera så flöt den här på galant och vi kom fram betydligt tidigare än vi vågat hoppas. Våra seglingar mellan Teneriffa och Gran Canaria har ofta varit tuffa och jobbiga ända tills vi kommit i sjölä från Gran Canaria och det blir helt stilla. Denna gången var det nästan tvärtom….eller inte helt stilla där ute som tur var men inte så mycket sjö och jämn och fin segling, mycket behaglig tills vi kom söder om Gran Canaria och vinden blev lite mer sydvästlig och vågorna byggde upp och det var drygt kuling byar som gjorde vår svarta pärla lite svår manövrerad. Stökigast var det precis innan ankarviken i Pasito Blanco när seglen skulle ner. Det kändes skönt att vi kan den viken så pass bra. Trötta efter 20 timmar segling släppte vi ankaret i en stökig ankarvik kl. 07.00 , 20 timmar efter att vi lämnat La Gomera och gått de 90 nm.
När vi fortfarande var mellan öarna men närmade oss södra Gran Canaria så hör vi hur man på radion ropar ut varning om att man upptäckt 6 träbåtar utan motor med flyktingar Söder om Gran Canaria…… Var man inte vaken innan så blev vi det då. Trots ljuset från månen så var det svårt att se ut i mörkret bland vågorna för att kunna upptäcka en träbåt i tid…..Vi spanade skuggor i mörkret, försökte lyssna efter ljud och allteftersom det blev stökigare söder om GC så kändes riktigt obehagligt att veta att det skulle kunna finnas fler båtar därute som inte syns eller ännu värre, tänk om någon har ramlat i vattnet i detta och vi inte skulle se dem……tankarna spökade en del. Det här har ju blivit galet vanligt här just nu. Det kommer 1000 tals flyktingar hit varje vecka. Vi hade tur och stötte inte på några på vägen till vårt mål. Man får bara ont in magen….så sorgligt. Här är ett kort inslag om just det gigantiska problem som det har blivit med flyktingar som tar sig denna farliga vägen hit. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7594293&fbclid=IwAR3bQmPQYaUc5FgrSdKQ3crIDzmXnvobnujjI1ZPQxhfDfSDBmn0WD0z0Lw (i går, lördag kom det ytterligare 1100 flyktingar i 21 båtar bara igår!!!!!)
När vi kom hit så fick jag även beskedet om stor ökning av fall i Sverige och nya restriktioner i b.la Kronobergs län där jag skulle uppehålla mig. Plötsligt blev det rätt tydligt att hur mycket mitt hjärta vill åka för att träffa alla så är det inte värt det. Här på Kanarieöarna har de fortfarande rätt få fall, några av de mindre öarna har inga. Resan är nu avbokad, några tårar fick trilla fast det känns helt rätt…..sedan flyttar vi fokus till att leva varje dag fullt ut och göra det vi mår bra av och skapa nya möjligheter i situationen istället och ha tillit till att allt förändras och tålamod….tiden kommer när jag får krama mina barn och vänner igen.
Ta hand om dgi!
Varm kram
Sanna, Svante & Kapten Coccos