Tänk att det kan vara så svårt ibland att veta vad som är rätt beslut?

Ibland kan det vara självklart som svart eller vitt vad man ska välja men ibland blir den gråzon som är långt ifrån självklar…..

Så vad menar jag? Lugn och fin du ska få tydligt exempel 😉

I veckan fick vi veta att stormen Oscar skulle dra förbi utanför Kanarieöarna och att de västliga öarna skulle drabbas med full storm styrka på vissa ställen. Varningar utfärdades även på Gran Canaria för stark vind och mycket nederbörd. I söder där vi är så var det framförallt nederbörden som skulle vara problematiskt, vilket för oss sällan är det största problemet. Vi följde vädret noggrant dagarna innan och kunde konstatera att vi nu trots allt var ganska glada ändå att vi inte har kommit iväg till varken La Palma eller Madeira än som vi skulle önskat. Dessa öar skulle få det riktigt stökigt.

Utifrån väderprognoserna så såg det ändå helt ok ut här, 24-26 knop i byarna med medelvind på ca 17 knop och vågor runt 1,6 meter. Vindriktningen såg ut att bli sydväst till västlig vilket skulle innebära att vi var rätt skyddade så länge vinden inte skulle råka bli mer sydlig. Vårt orosmoment var vågorna, men 1,6 meter har vi haft förut och det kändes som det skulle bli hanterbart. Visst skulle det kännas utmanande med tanke på vad som hände innan nyår men vi kände också starkt att vi har gjort valet att fortsätta detta livet och då behöver vi känna oss trygga med båten och jag behöver träna på att kunna hålla mig lugn för händer något sedan till havs, långt från land, ja då är det inte läge att få panik så vi såg det också lite terapeutiskt för mig ( ja det är jag som har mått sämst efter den stunden vi satt kvar Yogi och jag sist i det höga vågorna och Svante hade lyckats ta sig i land- det blev ett trauma helt enkelt). Vi förberedde oss genom att se över alla förtöjningarna – två bojstenar satt vi fast i och ankaret var i, inget intrasslat utan allt i rätt riktning för sydväst-västliga vindar. Vi checkade av allt ovanför såväl som under vattenytan.

Nu kanske du undrar vad som var det svåra i det beslutet och det var det inte. Det beslutet var vi överens om även om vi bollade och pratade om det och omvärderade om och om igen för att det verkligen skulle kännas bra för oss båda.

Igår var det då dags att hålla i och hålla ut i sviterna av stormen Oscar. Det såg ut på prognosen som den tappat lite kraft här så vi var hoppfulla. Vi hann åka in med Yogi på morgonen vilket var skönt och vid lunchtid började vindarna att öka och så även vågorna. Först kändes det helt ok, vi spelade alfapet, hade lugn musik på och jag använde mig av andningsövningar när jag behövde, vilket var rätt lite först.

Efter ett tag började havet gå från att bete sig ”frustrerat” till att fräsa runt båten och bli rasande!!!

Vågorna var täta, oregelbundna och då och då riktigt höga. Känslan kom att tusan vi skulle kanske gått i hamn i alla fall……..

PANG!!!! Så small det till! Vi gick fram och tittade och det var halkipen (men trär tampen genom där innan man tar den till knapen ) som hade lossnat på styrbordssidan tillsammans med e bit av trälisten som går längs båten. Min puls skenade och jag insåg att det ljudet fick mig otroligt stressad, ljudet påminde mycket om det som lät när tamparna gick av på Pärlan. Ångesten fick nu övertaget om mig, det var tydligt. Vi pratade, jag kunde släppa en del genom att tillåta mig att gråta en stund (tårar är saltvatten på utsidan men som saltsyra och fräter på insidan). Vi bestämde att vi skulle undersöka med marinan om vi kunde få gå direkt in till den plats vi låg på sist OM det lugnade sig lite senare. I vanliga fall vill de man ska gå till tankbryggan först men det hade blivit mycket krångligare för oss, denna platsen visste vi var ledig och det skulle innebära att bara gå rakt in, inga krångligheter. Vi fick ja på det, det kändes skönt. Vi kollade prognosen igen, det såg ut att vinden skulle bli lite mer västlig till kvällen men att vågorna skulle hålla i sig i samma sydvästliga riktning och våghöjd…..

Vi pratade med en vän som också jobbar i marinan om de skulle kunna assistera oss in i marinan eventuellt om det inte lugnade sig. Vi har ju motor nu men den är ju inte jättestor med sina 50hk till våra 14 ton så vi kände oss lite osäkra på hur det skulle bli att gå i stark motvind och mot vågorna, skulle vi ha styrfart? De sa att de självklart skulle hjälpa oss och att vi skulle bara höra av oss när vi var redo.

Det lugnade sig något och då bestämde vi oss för att förbereda med tampar och fendrar…..sedan ökade det igen och klockan gick……klockan var nu 18.30 och marinerosarna som skulle kunna assistera oss skulle gå hem klockan 20……sedan kommer nattvakten som är själv och aldrig lämnar hamnen……

Här kom nu vårt dilemma…..killarna ville hjälpa oss så snart som möjligt och vi började tveka även om intensiteten i vågorna ökade…… och med dem vår ”tänk om tankar” och dilemmat var ett faktum……

Tänk om vi gör något dumt nu och det händer något för att vi tar loss oss och går i hamn när det är så här stökigt?

Tänk om det inte går, och trots att Svante straffat tamparna från styrbordssidan där halkipen lossat, något händer?

Vi kunde konstatera att vi inte kommer kunna sova i natt och dagen efter visade prognosen att det skulle öka igen, eventuellt till och med bli värre………

Det kan alltid hända något såklart men vi ville ta rätt beslut…..vilket nu det var….MEN…..att båten nu gått sönder och vi har nära till hamn, kan få hjälp just nu och det är troligen bara en liten bit vi behöver assistans för sedan kommer vi rätt snabbt i sjölä för vågorna……

Vi startade motorn och jag skickade meddelande om att vi var redo NU.

Jag lyfte ner Yogi så han inte skulle vara stressad och i vägen för oss. Svante drog fram jollen till den ena bojstenen och satte fast den där och släppte den tampen från oss. En tamp och ett ankare kvar. Han började dra upp ankaret och mobilen plingar till, ”we are on the way”, från vår vän. Jag skickar ett meddelande till vår andra vän som låg i marinan med sin båt och bad honom gå till bryggan för att ta emot våra tampar när vi kom in, det är för högt för mig att hoppa ner på bryggan och vi hade ingen aning om hur många marineros som skulle assistera oss, ibland kommer bara en så vi tog lite kontroll över situationen så gott vi kunde.  Svante ber mig köra framåt, jag tänker lika bra dra på ordentligt i motvind och ”motsjö”, vilket gör att ganska snabbt är vi nära vår båtgranne Paul som står och tittar och ser ut att undra vad vi håller på med. Han ropar även att vinden ska vrida snart och blir mer västlig och då ska det lugna sig till natten……det visste vi men vi hade nu tagit vårt beslut och startat så nu skulle vi löpa linan ut och hoppas det var rätt beslut.

Ankaret är lite svårt att få upp så Svante ber mig på nytt att köra lite framåt men även svänga lite till styrbord, sagt och gjort och plötsligt har vi dessa rasande vågor i sidan och jag får ropa till Svante ett par gånger att hålla i sig där framme när vi pressas ner i sidan.  Men strax är ankaret sedan uppe och då ser vi äntligen marinaribben komma farande med vår vän i och en marinero till. De frågar om vi har en tamp förberedd till dem och det har vi. Vi väljer dock att inte kasta den direkt utan Svante tar loss oss från den andra bojstenen och när vi är loss gasar jag på och vi styr ut mellan båtarna, mot vind och vågor för egen maskin!!! Vi var rädda vi knappt skulle ha styrfart men vi gör bra fart framåt (kollade inte där och då hur mycket för var så fokuserad). Marinabåten kör bredvid oss och in hamninloppet byter Svante och jag plats. Jag gör iordning förtöjningstamparna och marinerosarna kör bort till bryggan där Szymon hoppar i land för att tillsammans med en annan marienro som redan stod där, ta emot oss…..Oscar kom i sin dinge bakom oss….han hade fått bensinstopp i hamnen och hann inte före….haha…men det gick ju bra.  Vi gled fint in på plats helt utan assistans. Vår Stora Svarta Pärla tog oss i hamn så fint!

Den tidigare oron och osäkerheten på om det var rätt beslut var som bortblåst i vinden och istället infann sig en känsla av eufori!!!!!

Hela situationen hade ju nu blivit en bekräftelse för oss att motorn klarar mer än vi trott och det skapar trygghet. Bättre tillfälle att få testa det hade vi inte kunnat få under dessa omständigheter.

Att köra själva men med backup om utifall samt i 30 knop motvind och 2 meters vågor. När vi kom i sjölä bakom piren så kändes det som det gick väldigt fort framåt och vi fick till och med bromsa in lite.

Lyckliga och lättade bjöd vi ombord Oscar och hans flickvän Clarisse och när Szymon slutade sitt jobb i marinan kom han med på soppa och en öl, det var ju ändå nationaldag och ett lyckat beslut 😉

Vi var 6 segelbåtar i ankarviken denna dagen men bara vi och 2 äldre män på varsin katamaran var ombord på våra båtar. 

Just precis i detta nu börjar vinden tillta igen och vågorna slår mot vågbrytaren utanför så det stänker över. Vi ser båtarna dansa där ute och det ser varken behagligt eller särskilt bra ut så vi känner att vi gjorde helt rätt. Nu när vi är i hamn så ska vi passa på att slösa vatten, städa, skölja av båten, slösa el och fixa lite annat samt fylla på med nytt vatten i tankarna innan vi lämnar.

Hoppas att du har en fin dag!

Varm kram

Sanna, Svante & Kapten Yogi